Till den sanna poesien

Från rop och blod Du fjärran är, 

från larm och lystringsord, 

och förrn jag sett Ditt öga le, 

jag bäddats ned i jord. 

Väl mig om jag i drömmen sett 

och rört Din klädnad blott. 

För ren för mig, för nära Gud 

Din höga väg har gått. 

Och om av män i tanklöshet 

för lätt Ditt arv försmås, 

så låt dem dö som hädare, 

och med sin konst förgås. 

Men den som tillbad, älskande, 

Din ljusa helighet, 

att Du är vis, fullkomlig, sann, 

allt vissare han vet. 

Bortom vår kropp och dess behov 

väl städs´ vår ande sett. 

Allt vad som var och är, är Ditt, 

av dröm och dåd och vett. 

Vart ärligt slag, var nöd, var strid, 

på evig jordestig, 

och hopp som driver oss att dö, 

har ursprung blott i Dig. 

Den Dig har kär, hans orenhet 

all himlen tvår till snö, 

och löfte ger att han en gång 

må likt ett barn få dö. 

Han vet att mitt i kallt förakt 

ny skönhet upp har stått, 

och redan har i hemlighet 

han himlens glädje fått. 

Du lärde älskaren hans språk, 

gav själ åt jord och kött. 

En konung skall Du vara tills 

all glöd och längtan dött. 

Din blick såg, innan ljuset var, 

i tomma rummen ner. 

På andra världar sjunger Du 

när denna är ej mer. 

Bakom vår synkrets´ fjärran gräns, 

tvärs över namnlös sfär, 

se andra världars visa barn 

hitned och skönja här 

ett vilset ljus, en lågas flämt, 

ett stundom halvsläckt bloss, 

ej främmande ändå - Du bar 

ditupp en sång om oss. 

Tid har ej liv, men väntar blott 

Din vilja höra få. 

Liv har ej tid, ty vid Ditt rop 

planeter stilla stå. 

Vår anings och vår fruktans land 

Du gett oss som en hemlighet - 

Din himmel och Ditt pinorum 

vi skapat när du ville det. 

Vishetens väg undgår ej ens 

Din blick av klarnad dag. 

De tappraste de segra blott 

till Ditt och Guds behag. 

Att genom striden bära, tar 

Du kungabarnen fatt. 

Du läker sår och bjuder sist 

de döende god natt. 

Du mellan oss och Herrens lag 

en vänlig slöja för, 

en skugga skymmande för oss 

de slakthus, där vi dör. 

Du trotsar varje räknekonst 

och jämnar udda tal - 

trons sporre, tjänarinnan från 

den högstes konungssal. 

O kärlek, som i tålamod 

förväntar hat och harm! 

O tro, som, fastän jämt förrådd, 

alltjämt är lika varm! 

Demon och bov - de måste dock 

blott alltid tjäna det, 

som är den högsta sanning som 

var sorgfri ängel vet. 

Från blod och rop Du fjärran är, 

från larm och lystringsord. 

Jag skall ej se Ditt anlete förrn 

jag bäddats ner i jord. 

Vinst och förlust mitt hjärta ej 

må träffa alltför svårt. 

Med stadigt bröst jag höra skall 

trumpeten blåsa hårt. 

Med lansen sträckt jag spränger käckt 

min sista barriär. 

Hur striden stått är lika gott: 

min drottning var ej där.

R Kipling: