i Lund den 30 november 1868
Finns kvar det mod, som fordom log åt döden
och tåligt bördor utan knotan bar,
ej blott i stridens växlingsrika öden,
då uppå blodigt fält det lagrar skar,
men ock i fredlig bragd, i kamp med nöden,
i prövningarna, uti sorgens da´r?
Att med- och motgång lika tappert bära,
höjd över lyckan, det var fädrens lära.
Finns kvar den kärlek, som i forna tider
för fosterlandet varje offer bar,
som tåligt gick att möta nödens strider
på denna dag, som våra fäders var?
Och denna ädla, fasta tro omsider,
som styrka gav i prövningarnas da´r,
tron på det rättas seger, fast den dröjer,
och våldet stolt en stund sin hjässa höjer?
Den tiden är förbi, då lagrar grodde
på stridens fält allen´, på blodig grund,
då, fosterland, dit rykte vida nådde
på krigets vingar fort kring jordens rund.
Dock, har du dygderna, som fordom bodde
i fädrens hjärta uti skönt förbund,
då kan du ännu fredens lagrar skära
och lära världen än ditt namn att ära.
Upp, omplantera då i fredens sköte
de hjältedygder ifrån fädrens tid!
O, att sin kraft de i vart hjärta göte
till ädel vilja och till manlig id!
Då kan du lugn en framtid gå i möte
av fred och lycka som av nöd och strid!
Lugn kan du möta obekanta öden
med mod i livet och med mod i döden,
S-e.
(Ur Lunds Weckoblad 1/12 1868)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar