Nu de tystne, dagens strider!
Vike fjärran tidens flärd!
Samlade vi ses omsider
omkring minnets skönsta härd.
Frie, svenske män, vi böja
våra knän likväl därvid
och med rörda sinnen dröja
vid den Tolfte Carols tid.
Äran då i Sveas händer
som ett gyllne smycke låg.
Ända bort till solens länder
gick det svenska härnadståg.
Nya segerbanor röjdes,
lagerprytt stod kungens hov.
Genomskjutna fanor höjdes
jämt till nya bragders lov.
Och det blev en rik förvandling,
var den lejonkung drog fram.
Frihet uti ord och handling
ympades på mången stam.
När förtrycket fått sin aga,
växte rätten i dess spår -
det var Nordens riddarsaga,
svenska folkets ungdomsår.
Kraft, som icke böjs och veknar,
slog med häpnad då en värld.
Glans, som ingen tid förbleknar,
lyste från de svenska svärd.
Så vart skriven en historia,
såsom fjällets mantel ren.
Än i oförvansklig gloria
skimrar klart dess återsken.
Men de kommo, mörkrets tider,
ondskan på det goda vann.
Segraren i hundra strider
intet svärd mot sveket fann.
Och hans lycka sjönk till jorden,
lik vingskjuten örn, som dör.
Då gick skymning över Norden,
som en vinterkväll det gör.
Hur hon spändes, varje sena
under dessa motgångsdar!
Men han stod där ej allena,
"med Guds hjälp!" hans lösen var.
Och intill varandra slutna,
såsom Kölens väggar stå,
folk och Konung sammangjutna
tävlade i bragder då.
Det var bister tid, men ingen
bleknade för farans hot.
Ur den slutna kämparingen
hördes intet ängsligt knot.
Stormen vräkte högt sin bölja,
mödan blev nog hård och tung.
Och dock var det ljuvt att följa
genom stridens eld sin kung.
Ja, I ädle Caroliner!
Huru tidens vindar gå,
eder trohet herrligt skiner,
som ett Norrsken i det blå.
Var hon nämns, er konungs ära,
överallt i Sveriges bygd,
där skall hävden vittne bära
om er mandom, om er dygd.
Hon skall vittna, hur I gingen
genom kamp och frost och svält,
hur på drivorna i fingen
sova under himlens fält;
hur i halvt förfrusna händer
blågul fana upprätt stod,
hur från Narva ned till Bender
jämnt det göts, ert ädla blod.
När på spillror av sin lycka
eder hjältekonung gick,
ingen makt förmådde ryca
bort er tro ett ögonblick.
Och när sist hans sol gick neder,
höljd i blod vid Fredrikshall,
då först sprängdes edra leder;
även eder tid var all.
Ja, där grovs vid norska fjällen
för vår hjältetid en grav.
Skottet i novemberkvällen
banesår vår storhet gav.
Broderskamp till marken fällde
vad de vunnit, våra svärd,
och åt barbariets välde
hastigt öppnade en värld.
Men de flytt, de ha försvunnit,
dessa brödrastridens dar.
Svea folk har vänner funnit,
där dess valplats fordom var.
Norska fjäll och svenska sjöar
famna nu i frid varann,
och de fagra danska öar
över Sundet ge sin hand.
Kommer nu en storm från Öster,
brusande med väldigt dån
och den vilda stridens röster
ljuda hotfullt därifrån,
då skall ej ett delat sinne
göra Norden arm och svag,
då skall enas hopp och minne
uti ett fostbrödralag.
Tolfte Carl med dina leder,
hjältarne, de gula blå!
O! en saga såsom eder
natten aldrig lyst uppå.
Lagrar, sådana du skurit,
ej på jorden vuxit än.
Inga slagfält hava burit
sådan här som dina män.
Över Sverige klart vi finne:
ingen spritt en glans som du.
Därför älska vi ditt minne,
resa vi din bildstod nu,
att för än ej födda släkten,
trädande i fädrens spår,
i den gamla, kända dräkten
som ett heligt arv du står.
Må i svenska bröst du väcka
vad din levnads ära var:
mod, som intet kan förskräcka,
tro, som inga gränser har!
Och så länge fria händer
uti fria torvor så,
skall din bild på våra stränder
i ovansklig ära stå.
Hblk.
(Ur Lunds Weckoblad 1/12 1868)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar