Till Criton

 

Om vad som mera bidrager till människans nöje och frid, antingen kunskap eller okunnighet.

Jo, du har rätt, jag finner dina skäl.
Att tänka klokt och göra väl
är ett; vi böra ej de tvenne tingen skilja:
ju mera upplyst vett, ju mera dygdig vilja.
Och såleds är en mänskas rätta plikt,
som är och blir av högsta vikt,
att odla upp sin själs förmåga
och sanning i naturen efterfråga.
Ju mera jag den tankens styrka ser,
ju mera oro mig densamma även ger.
Ty, kära Criton, om ej flera
i tiden göra rätt och gott
än de, som nyttja väl den tankekraft de fått
och genom odling den förmera,
så är den minsta del av mänskosläktet god.
Ty huru mången har väl lägenhet och mod
okunnighetens moln och dimmor genomtränga,
när lättja, vanans tvång, ett blint uppfostringssätt
och dumhet, som vill städs ha rätt,
det dyra sanningsmålet stänga?
"Ja", svarar du, "vem har väl sagt,
att myckenheten klok och dygdig varit?
Ej världen blitt i villo bragt
om var en ljuset sett och sanning efterfarit."
Så är det ödets fel? Men nej, vi finna väl
vi alla fått av himlen lika mycke.
Att odla upp vårt pund han givit grund och skäl.
Men många göra prov, och några mästerstycke;
den största del i fänadsartad frid
den plikten aldrig kännes vid.
Törhända ock de äro mera sälla.
Ty, Criton, månn ej kunskap är en källa,
vars åder, huru ren och klar,
likväl båd sött och bittert vatten har?
Och vem bör mera lycklig skattas:
den törsten släcker med begär
ell´ den, som aldrig törstig är,
den, som med omsorg får, ell´ den ej något fattas?
Naturens drift är nog för jordens mesta folk:
en ringa åtrå de med ringa möda stilla:
där är enfaldighet de få behovens tolk.
Och om än mången dygd är okänd hos de villa,
så är ock mången last uti sitt inre gömd.
Här bliver svårt att skillnad mäta:
av sed och vana blir mest dygd och odygd dömd.
Och mänskans högsta väl man icke bör förgäta:
i hälsa, ro och nödtorft det består.
Månn kunskap till det målet tjänar?
Ell´ månn naturen väl, som korta vägen går,
den del åt sina barn ej utan konst förlänar?
Ja, svarar allt vad liv och rörelse har fått,
densamma lag ock stumma världen lyder:
den ingen omväg går. Var finner ju sin lott.
Men konsten så naturens lag förtyder,
att mänskan endast är en tom och usel slav,
som mitt i lystnans famn måst finna nöjets grav:
hon åtrår tusen ting och blir av intet mättad.
Hon skärper vett och alstrar snilleprov.
Men blir hon därav säll och hennes åtrå lättad?
Dess mödas vinning är fördubblade behov.

*

"Men", säger du, "den mycket vet
en lustgård finner i naturen,
och däremot okunnighet
har icke högre mål än djuren."
Välan, de leva ju förnöjda i sin drift,
när mänskan, som sin hjärna bråkar
i vetenskap, naturens tänkeskrift,
städs nya djup för fasta botten råkar.
Vem vet, om hon har lov i detta Eden fått
att röra kunskapsträ´t, som var båd ont och gott?
Ho kan oss därpå visshet giva,
att icke djuren ock från första ordning gå?
Om världen skulle än i tusen åldrar stå,
de torde ävenleds i konsten snärde bliva.
De tänka grumligt nu, men yttra dock begär,
fast deras språk för oss ej kunnigt är.
Törhända efter hand de börja redigt tänka
samt röja sina tankeslut
på mera tydligt sätt, än de ha gjort förut,
och nya rön åt vetenskaper skänka.
Då finge man med undran si
en djupsint elefant en annan Newton bli,
ett lejon Skanderbeg i ädel mandom trotsa
och björnen lik Cortez de största riken krossa,
en bjur i byggnadskonst för Archimedes gå
och apan uti dikt för Voltaire priser få.
Som vis hon känner alla hinder,
som stänga hennes sällhets mål,
att vanans lag hon följer mer ell´ minder,
allt som förnuftets regla tål.
Nu hör det kloka världen till
att sig alltmer i kunskap styrka,
sen hon har börjat konster yrka.
I deras rätta bruk hon sällhet söka bör,
sen hon naturens röst nu icke mera hör.
Den sig på havens rymd beger
uti ett bräckligt skepp och fasta landet lämnar,
med god kompass och redskap sig förser,
är mera vis än den, som sig till segels ämnar
förutan styre, lod, magnet och allt behov:
han blir i första storm ju böljans säkra rov.
Fast lika dårskap bägge driva
att utur trygghet sig i öppen fara giva.
Den ena landet når, fastän med stort besvär;
den andra går i kvav och vädrets spelboll är.
En av sitt eget fel sin grav i böljan finner,
en ann, i nöden bragt, till hamnen lyckligt hinner.

*

En mänska, stadd uti en konstig värld,
sin sällhet söka skall, sitt hjärtas åtrå stilla.
Som dåre väljer hon nödvändigt illa
och blir i labyrinten snärd.
Jag stannar i det slut av vett och konst och möda,
vår ovisshet och oro föda.
Men, Criton, likafullt din sats jag gilla vill.
Fast tusen falska bilder spöka,
kan hon bland dem naturens urbild söka.
Ju mer hon efter den sin levnad passa vet,
ju mer hon når lycksalighet.
Vi böra därför ej de tvenne tingen skilja:
ju mera upplyst vett, ju mera dygdig vilja.
Och såleds är en mänskas rätta plikt,
som är och blir av högsta vikt,
att odla upp sin själs förmåga
och sanning i naturen efterfråga.

*

Men, Criton, läkedom ju vore överflödig,
om sjukdom ej gjort honom nödig.

H C Nordenflycht: