söndag 14 april 2024

Ett gråtande barn

 













Aprilblå himmel över svarta parker
och sol som skurar staden blank till påsk.
Jag driver kring och vädrar av mig vintern
och lyss till gatans ljud, så nya, friska
som hörde jag dem just för första gången.
Det är en spänstig klang i hjul och fotsteg,
ja, själva ölutkörarens buteljkorg,
slängd på hans breda rygg, melodiskt klirrar.
Behagligt porlar bullret in i örat
och själen ljummas upp av detta solsken,
som strålar genom rocken in i bröstet
och manar mig att sluta fred med livet.

Då genomskärs min märg av denna snyftning
från detta barn, som tuggar vilt sin näsduk
och snokar som en vilsen hund längs gatan
att finna penningsumman, som hon tappat.
Och hennes tårar rinna, rinna, rinna
ner över kinderna och in i munnen.
Hon skriker till för varje vänlig fråga
och icke hjälper tröst från magasinsfrun
och goda ord från en chaufför med brumbas,
som står och glor med stora, dumma händer.
Hon måste skrika, bara hopplöst skrika,
ty hon törs aldrig, aldrig mer gå hem.

Och dagen miste plötsligt allt sitt skimmer
och borta var försoningen med livet
för denna barnaångest in till döden,
för dessa skrik, för detta meningslösa,
för dessa tårar, som blott blevo smuts.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar