Först skänker jag min själ, den arma,
åt dig, du helga Treenighet;
må över henne sig förbarma
Guds Moder, som av synd ej vet.
Jag ber, vid himlens kärlek all,
till salighetens änglar ovan,
att de må lägga neder gåva
inför den Högstes fotapall.
Item: till allas moder, jorden,
förärar jag min stackars kropp,
att, fast av svält han torr är vorden,
han må av maskar ätas opp.
Det tör ej öka deras hull,
men lika fullt det måste hända:
till mull skall en gång återvända
allting, som kommet är av mull.
Allt från min ungdom fattig är jag
och ringa är min ätteled;
liksom min far och farfar bär jag
ej mycket gods i livet med.
Från torftighet jag stammar ner:
på graven över mina fäder,
dem Herren nu i himlen gläder,
man kronor ej, ej spiror ser.
När jag ibland däröver klagat,
mitt hjärta ofta så mig sagt;
»Karl, om ej ödet har behagat
att ge dig rika knesars makt,
säg, vad har du för ont därav?
Ett liv i vadmal är ej värre,
än att en gång ha varit herre
och multna se’n i marmorgrav.»
Är väl ej änglars ättling heller,
som höjs från hjässan ned till häln
av stjärnor och av eterneller? —
Far min är död: Gud signe själn!
Hans kropp? — I kistan vilar han;
mor min skall också lyda trumman,
hon vet det nog, den stackars gumman,
och hennes son skall ock däran.
Jag vet, att fattiga och rika,
att kloka, galna, stora, små,
att ädlingar och slödder lika,
och vackra, fula — allt är strå.
Ja , damen, smyckad som till bal,
med nystärkt krage, bjäfs och valkar,
ur dödens famntag icke halkar:
han griper alla utan val.
Men den vid dödens kust skall landa,
han gör det dock med bittert sinn’.
Först mister han all luft och anda,
och gallan färgar gult hans skinn.
Se’n svettas han, Gud vet vad svett,
och ingen finns, som trösta lyster,
ty inga barn, ej bror, ej syster
man vid hans sista läger sett.
För dödens fläkt han darrar, bleknar,
hans ådror spännas, näsan böjs,
och halsen sväller, hullet veknar,
och varje nerv sträcks ut och höjs.
Skall även kvinnans fina kropp
gå genom samma pärs som andra?
Ja visst, så vitt hon ej vill vandra
livslevande till himlen opp.
Min flydda ungdomstid jag klagar,
då mer än någon jag for vill.
Nu står jag re’n vid ålderns dagar
och märker knappt, hur det gått till.
Min tid till fots ej flyktat har,
och ej till häst. — Har den då smugit?
Nej, plötsligt, som en blixt den flugit
och lämnat intet, intet kvar.
Den är förbi — men jag är bliven
på känsla fattig som på vett,
förfelad, dyster, övergiven —
och ej ett öre den mig gett.
Nå ja, de minste i min släkt
ej vilja kännas vid mig gärna;
emot naturens lag de spjärna,
och skulden är — min slitna dräkt.
O Gud, om jag arbetat hade
uti min galna ungdoms dar,
i bäddad säng jag nu mig lade
och ägde hus och vore karl.
Men, likt ett elakt barn, i hast
jag flög från skolans värv, de höga:
när detta ord jag skriver, föga
det fattas att mitt hjärta brast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar