Finlands värn

 

Och solen steg upp över öar och djup
och brann genom dimmans duk.
Liksom i purpur plöjde vår slup
i bölja mornad och mjuk.

Kupoler glänste med grekiska kors
som guld över Sveaborg,
men ännu i skugga låg Helsingfors
med tomma gator och torg.

Nu kursen styrdes, vid ljusnande dag,
emellan prickar och grund
förbi en murad arkipelag -
vulkaner i nästa stund.

Och vinden riste med tveksamt grepp
i boj och i ankartross
på tsarens förtöjda pansarskepp,
på Peter Velkijs koloss.

En krets av klippor med vallar och värn
och flytande fästen bredvid,
förfärliga, mörka - granit och järn,
triumfer för våldets tid!

Där låg den vaknande, vackra stad
bak dessa hotande skär,
låg där med parker och esplanad
i dessa vulkaners sfär.

En molntapp i fjärran Afghanistan,
en krusning vid Hellespont
hit fram som ett skydrag hinna kan,
en storm på finsk horisont.

En nyck, av halva vår världsdel lydd,
kanske i morgon helt kallt
till några "större" intressens skydd
kan bjuda blomstringen: halt!

*

Men kronorna logo i tidig stund
med glittrande dagg på blad,
då fötterna åter kände grund
i öppen, ljus esplanad.

Där stod på sin sockel en hög figur
mot himmel i rosig färg.
Orubblig i bronsen, fast som en mur,
så stod han där - Runeberg.

Och Suomi, lutad till sockelns fot,
sin fristad hos bilden fann,
som hennes öde, i med och mot,
är bundet till denne man.

Ett frö för framtiden, stilla gror
hans tanke i Suomis bröst.
En tveksam främling i folkens kor
hon var, tills hon hört hans röst.

Vart drömmande ljud från skog och strand,
var stammande hjärteton
förstod sig själv och brast ut: Vårt land!
Då föddes en ny nation.

Så siarens ord vart ett Finlands värn,
dit nyckfulla vindar ej nå;
inom en ring av granit och järn
det ståndar - och skall bestå

ännu då böljornas lätta skum,
som brytes mot skärens rand,
blott finner en stenhop på vallarnes rum
med rostig järnplåt ibland;

ännu då "frågan", som stör vår värld
för rätten till ett par sund,
ett löje av ömkan blott aktas värd
helt flyktigt på framtids mund.

Om molnet kommer, orkanens tolk,
och visar sin knutna hand,
den man, som sjungit ihop ett folk,
än skyddar i sången sitt land.


C Snoilsky: