Runeberg inför sitt rykte

 

Konstnärsgillet den 5 Februari 1878
(Runebergs födelsedag, året efter att han avled)

Han drömde, även han, en gång
om ärans lön för bardens sång.
Det syntes honom stort och skönt
att stå för världen lagerkrönt
i glansen av ett frejdat namn
och lyftas högt i ryktets famn
som sanningens och segerns tolk,
beundrad utav land och folk.

Han fick det allt, när han blev man:
sin like här han icke fann.
Han var den ypperste i nord,
den käraste för fosterjord;
hans ord gick över land och sjö,
det sprängde berg, det smälte snö,
det tände tusen hjärtans glöd,
det trängde genom natt och död.

Hög som en konung, såg han mot
ett folk i kärlek vid hans fot,
och gav han detta folk »Vårt land»,
så gav det landet i hans hand;
och vidgade han stolt dess barm,
så bar det honom på sin arm,
och sjöng han om »dess blomnings knopp»,
var han »dess fröjd, dess ljus, dess hopp».

Men se, då ändrades hans håg.
Ju mer han steg på ryktets våg,
ju mer han mötte, var han gick,
en öppen famn, en tjusad blick,
dess mer han kände trycka tung
den ära han sig drömt som ung,
dess mindre fann beundrans röst
ett gensvar i hans eget bröst.

Han, som i vänners slutna krets
fann snillets koger städs’ tillreds,
gav liv, gav färg, gav ljus åt allt
och slösade med skämtets salt,
han stod förstummad vid det lov,
som bjöds åt kungen av hans hov,
han hade ej ett ord till svar
på allt det pris man honom bar.

Hur sågs han icke fly förstämd,
som av sitt eget rykte skrämd,
från festens jublande pokal,
när talarn började sitt tal!
Hur ofta, när han, som till prov,
åt mängdens blickar gavs till rov,
han önskade sig fjärran då
till Kroksnäs’ mest fördolda vrå!

Sin lyra bar han högt. En man
tillhör sitt folk, det visste han,
och detta folk i store män
förherrligar sig själv igen:
allt därför bar han bördan av
sitt rykte ända till sin grav;
men som en börda, ej som rätt,
ej som en lycka bar han det.

Man trodde, där till sist han låg
som en mot klippan bruten våg,
att ekot av beundrans röst
var dock i lidandet en tröst.
Ja väl - en tröst att ej bli glömd,
att höras, fast till tystnad dömd,
när lotten honom blev beskärd
att skåda själv sin eftervärld.

Vi andra - vi, som plocka opp
var liten ryktets rosenknopp,
vi, som så gärna fiska hop
ett magert notvarp bifallsrop
och matas mätta av ett ord
från smickrets honungssöta bord,
vi ha av honom något lärt
vad ryktets skådemynt är värt.

Det lilla blott med välbehag
sig solar i sitt eget jag;
det stora, ja, det största vet,
att ovan det står evighet,
att all vår kraft, vår ära all
är blott den lilla bäckens svall,
som en sekund i barnsligt brus
får återspegla himlens ljus.

Och därför väcker ryktets larm
en tyst protest i varje barm,
där något stort vill bryta väg.
Det möter där vid varje steg
det höga, som dock är förmer,
det ideal, som slår oss ner
och lyfter oss så högt, därför
att det oss djupt tillintetgör.

Nu, ädla skugga, i det land,
som löser alla stoftets band,
hur ödmjuk måste icke du
försjunka i din källa nu!
Den egna kraftens segersång
är dömd till blygd och undergång;
all mänsklig storhet strider böjd,
men Fjalars fall var Fjalars höjd.

Z Topelius: