Norrland

Jag vet ett land, där tysta stjärnekvällen

den mörka himmeln klär i norrskens prakt;

där under molnig hjälm de gråa fjällen

med isat pansar stå kring daln på vakt,

där mången flod sig tumlar vild mot hällen

och dånet rullar vitt till fjärran trakt;

där strömskarlsharpan klingar än på vågen,

då månen kysser våta harpobågen.

Jag minns en natt, så ljuslätt, varm som dagen,

för blommans slummer har den ock en sol,

då kväll och morgon le i syskondragen,

och båda möta över samma pol.

Där vakan stämmer vemodsfulla slagen

och nejden doftar som en ängsviol;

där ljusa älvor sväva om i ringen,

och över tuvan glänser silvervingen.

Jag minns de gamla skogarna och landen,

där dånande man under klippor far;

jag minns den sjö, där dunkelgröna stranden

sin höga mur kring blåa djupet drar.

Där stod en gran och nickade på sanden

och hjässan lutad över djupet bar.

Där låg vår faders hydda invid fjärden,

och fri och lugn var denna vrå av världen.

Jag minns de många holmarna och dalen

på blommor och på sångare så rik.

Ack, står den kvar ännu den gamla alen,

är hyddan än den forna hyddan lik,

där mången gång jag stod och såg i salen,

hur solen sjönk i guld bakom en vik?

Kom, broder, kom, och räck mig vänligt handen,

vi vilja åter till de sköna landen!

A A Grafström: