Bruset på bergen

Bruset på berget domnar ej av,

fast man kan tro så i dalen.
Gossen blir man och får gubbens stav,
timmarna drunkna i talen.
Mäktigt, som över en segrares grav
kvädande lusten och kvalen,
bruset hörs städs, som från forntids hav
sorlet i havssnäckskalen.

Babylon, Roma, Jerusalem,
hjälte, profet och prinsessa;
sägnernas, sångernas store, vem
täljer väl namnen på dessa?
Högt över människors rök och hem,
högt över höjdernas hjässa
rymderna sjunga ett rekviem,
alla de fallnas mässa.

Likstenstysta topparna stå,
dalarna frostgröna gapa,
människor slutat skörda och så,
livet slutat att skapa.
Bruset på bergen ännu skall slå
starkt, som när snöskreden skrapa,
världens dödssång i isat blå,
slagna seklernas drapa.

O Levertin: