små knubbiga ben
vi badade varligt om kvällen
och lindade dem till vila.
Vi ledde de stapplande stegen.
Vart gingo de sen?
Till blåsiga äreställen?
Till dråpargalge och bila?
De växte ur våra armar.
I trotsande tro
sitt eget fyrspann de körde
med sorglöst fumliga tömmar.
Vad fick vi kvar av vår lycka?
En nött liten sko -
ett skimmer i ensamheten
av ljuva, slocknade drömmar!
Det säges att moderskärlek
är himmelsk och hög,
är heligast av de lågor
som kommer hjärtan att skälva.
Är det så alldeles säkert?
Det liv som sög
sin styrka ur våra ådror
var dock en del av oss själva.
Det är vårt eget vi älska
och hålla fast
så länge vi orka lyfta
slitna, domnade händer -
vårt eget vi offra allt för
och strida för, vilt och vasst,
som jagad varghona strider
för ungen med klor och tänder.
Vi fingo en eld i själen
som aldrig förgår,
halvt himmelsk och halvt av jordens
egen glödande kärna,
en gnista av namnlös urkraft
som allt förmår.
Vi vigdes att tjäna Livet,
vårda, älska och värna.
Du ämbete kungligt stolta,
du kalk av malört och vin,
du kärlek som tyst vi bära
till dess våra blickar brista,
du låga, som brinner under
blaggarn och hermelin,
du brände vår vilja helig,
du lärde oss äga och mista.
Vi gåvo åt jord och himmel
vår levnads gäld,
vi mätte aldrig den flamma
som kom oss att brinna.
Vi voro blott lampor för livets
outsläckliga eld,
vi alla med namnet moder,
madonna liksom varginna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar