häng upp din lie, göm sänna och sticka,
ställ där bredvid, vad du skänkte din flicka:
räfsan, utkrusad, mångfärgad och rar.
Borta där vassen så frodig och lång
speglar sitt ax i det rinnande vatten,
ej har du njutit en blund hela natten,
svettats allenast i möda och tvång.
Måltiden väntar dig rättnu på stund,
lövet är golvet i kök och i stuga,
och över bordet sig geting och fluga
fröjda åt grisen med blomstret i mund.
Slåttarne in, både svenner och mör!
Den som vill dansa han måste ock äta.
Var är min dotter? - "Hon kammar sin fläta
uppe på vind med en spegel framför." -
Än den där huggarn på äng och i fält,
han med mustachen - jag menar soldaten? -
"Här, mor!" - Än han, som skall läsa för maten,
han, som i kyrkan plär skrika så gällt? -
"Sen klockan tre - nej, halv fyra hon slog -
har han på nattstugan sträckt sig på bänken.
Då ungefär hördes skramla i skänken,
och - jag förmodar - sin gynther han tog."
Synd är om saten - förlåt mig, jag svor!
Mycket han tål ej, det veta vi alle. -
Tyst! Jag ser redan hans grånade skalle,
där hela socknens förnumstighet bor.
Sätt er, go´ vänner! Var har jag min värd?
Fyll i ett glas åt min granne till höger!
Den där till vänster, han är lite tröger;
själv är mig vården om honom beskärd. -
Laget blir muntert, det plägar så gå,
och man förtäljer varann sina öden:
En har på böljorna simmat om döden,
en har i brottning rått ensam på två.
En nyss har hägnat en gärdsgård av sten -
maken ej finns i sju konungariken,
kullrat sin åker, fördjupat dess diken;
ej camillblomma mer doftar på ren.
Klockarn en gång har det högsta av pris
vunnit för sång (om han just ville skryta).
Far själv har doppat i kongelig gryta
fler gånger om uppå riksdagsmansvis.
Och granadören! hör nu bara på:
"Jo, jag har varit vid världenes ände,
där upp och ned jag på hundturken vände;
måste så hem rabulister att klå.
Mitt uti Stockholm det byket höll hus,
skrällde på kungen och mästrade lagen.
Men jag dem såg liksom kalvar i hagen
dansa, när krut jag fick bjuda till snus."
Drick, broder hjälte, och ät med reson:
smaka på gröten. Låt se du kan rimma! -
"Gröten är kokad i aftonens timma
utav vår matmor, min gunstig patron!
Gräddad han är av en jungfru med ring,
sockrad av finaste svanvita händer,
tecknad med täckaste rutor och ränder.
Skål, mor och dotter. Drick, laget omkring!"
Kors, vad den Stolt är i kvickhet sig lik!
(Högre vältalighet snart likväl prålar).
Blås i trumpeten, ty nu komma skålar!
Tala går alltid så lätt vid musik.
Bägarna fulla, go´ vänner! Nu hållt!
Skål för den dyrkade åldrige kungen!
Skål för mitt land - och den dyrbara ungen,
som nitton år se´n förtrollade Stolt!
Skål, rotebonde! Gud löne din flit,
skydde ditt hem ifrån brand och all skada!
Aldrig må tomte i stall eller lada
bortbära strå, men väl draga dem dit!
Skål, slåttermanskap i grukt och i blom!
Skål för er alla, I trettionie,
som denna natt blötte räfsa och lie!
Den, som blev uddan, må se sig därom.
Vad är för dato? Den tjugonde. Gott!
Skål, Margareta, Johanna, Malena,
Emma, Kristina - med Jakob allena!
Skål på den fisken! I vatten han gått.
Gårdagens drottning, du även i kväll
blir det, jag spår: din skål, lilla Sara!
När innan kort ditt bröllop skall vara,
har jag nog kvar en patron till en smäll.
Grannas ej, pojke, och sitt ej så fin!
Svara på skålen! En skälm den som smuttar!
Nykter man aldrig på tiljorna skuttar,
sade kaplan häromdan på latin.
Men - se åt planen, där brunnsvågen grå
lutar sig högt över torvtäckta skjulet,
där tuppen stojar gullfransad på hjulet,
se, vilka blomstrande skaror där stå!
Borta vid logen på trappa, i glugg,
se, hur de trängas! Ack, se hur det myar!
Gossar och flickor från torp och från byar -
kanske från stan en och annan i mjugg!
Och vilken mångfald i känslor och skick
bor i det rörliga, brokiga vimmel!
I månget öga, en aftonens himmel,
brinner ett stjärnskott, en kärlekens blick.
Spelman, om hjärta i bröstet du har,
släng i dig tårtan och stäm dina strängar!
Hartsa din stråke, med armen gör svängar,
stampa i golvet! - Här har vi vår karl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar