du rot till sällhet och till plåga,
du som uti din verkan för
en nyttig och en skadlig låga,
din drift är oinskränkt och stor,
allt efter som du trängtan sträcker:
du glädje eller oro väcker
uti ett hjärta, där du bor.
Ack! att vår kärlek böjes mest
till det, som honom aldrig mättar,
vårt hjärta, på allt synligt fäst,
sig efter våra sinnen rättar,
man vill då älska vad man ser
- av tidens skatter det förblindas -
och ofta så i bojor bindas,
att det sig ej kan lösa mer.
Varföre ha vi fått den drift,
att smak för tidens nöjen hysa,
månn´ då naturens tänkeskrift
och Skaparns verk förgäves lysa,
sku´ vi ej nyttja vad vi fått?
Så stora gåvor i naturen
ju älskas må av kreaturen,
men allt uti sitt vissa mått.
Det blir en konst att älska rätt.
Ho är, som den kan fyllest lära?
Ej på förvänt och galet sätt
sitt offer först åt verken bära,
och bli i skuggans fägring kär,
förglömma den som skapat verken,
som satt i dem så stora märken
av vad han evigt var och är.
Hans allmakts och hans kärleks hand
har delat oss så många håvor,
som här i vansklighetens land
förnöja oss med sina gåvor.
Naturens ymnighet och prakt
oss rön av Skaparns mildhet giva
och i detsamma vittne bliva
av vishet, härlighet och makt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar