i jordens mörka bo, i gravens kalla famn:
du som i världen här, för ditt beröm och namn,
ej sniktes efter ros, ej ville ära tigga.
Min milda vän, var är nu avunds folk i vägen?
Du har ju redan gått från deras samfund ut:
ditt värde slår ej mer på deras högmod knut;
och lastaren är dock att lasta än benägen.
Ja! Ja! Det är hans art: han menar därmed släcka
den rena låga, som ditt rykte med sig för;
men kan ej se, att det en dubbel verkan gör;
hans tadel olja är, som lågan mer kan väcka.
Du är ock evigt fri från avunds pilar tagen.
Fast deras uddar mig i själ och hjärta gå,
skall dock ditt minne fast hos rena själar stå,
i pris och kärlek kvar, intill den sista dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar