Karl den tolfte

Jag stod, en yster pilt, i höga Norden
då slog mitt bröst en harm, lik ljungeldsstrålar,
när jag mitt öga vände över jorden

och såg den ömklighet, som uppblåst prålar,
den usla list, som djärvs sig vishet nämna
och nedrig vinst i fagra färger målar.

Då drog jag mina stövlar på. - Att hämna
jag utfor, gudasänd, med mina svenska gossar,
som ej i striden ärans fana lämna.

Tungt föllo våra hugg. Som stormen krossar,
så kommo vi med hast. Som molnen vässa
sin blixt, så svenskens skott till bane blossar.

Väl vådlig var min väg; omkring min hjässa
de lekte, ödets åskor, och kring hälen
i dyn sig aggets etterormar pressa.

Men lugn jag stod och delte ut befälen
på deras glatta rygg - tills lömska tanden
mig högg, och dödens mörker täckte själen.

Jag föll - och efter mig, från höga stranden,
jag hörde Nordens gamla tempel ramla,
och dånet vandra genom öde landen.

Nu på min grav de vise sig församla
och tala klokskaps ord och vilja rätta
min ban, för den ej är den platta, gamla.

Och narrar, kärrets grodor likt, sig sätta
upp utur egennyttans pöl - då larmar
den hela pöbel, som blott vill sig mätta.

Men mig tog Mikael i starka armar
och förde mig för Lammets tron att bida
hans dom, som utan ände sig förbarmar.

Vid Gustaf Adolfs och Karl Magni sida
jag sitter där. Uppå min arm i strålar
ses segern leende, som brud, förbida,
och stjärnevalvet med min krona prålar.

E G Geijer: