Gullvivan

Den späda sylfiden med lockar av guld
tror sig vila i gudarnes lund;
den lyckliga känner ej smärta, ej skuld,
Gullvivan förtrolig och huld!

Lätt målas på ögats spelande grund
de unga känslornas spår,
och morgonens yngling med rosenmund
bortkysser var vällustig tår.

Med vin kommer bäcken och sjunger: 'Drick!'
och bjuder sitt kyliga bad;
till havet försvann han undan din blick,
till modren han gick!

Han skyndar tillbaka, berättar dig glad
de sagor i hemmet han lärt,
och gräsen dela, med lyssnande blad,
den ro, han de små har beskärt.

Vad längtar du, lilla, vem väntar din knopp?
Ser du Maj i fjärilsgestalt?
Räck vingade blomman din saffrankopp,
hon är trött av sitt lopp!

När natten stundar, och hjärtat blir kallt,
hon dör vid ditt stelnade sköt,
och Psyke, som gissa vill gåtan av allt,
är ej längre den Psyke, som njöt.

Vad talar du, främling? Vad grubblar du, tung,
om mitt öde, om framtid och kval?
Är himlen ej blå? Är du själv icke ung?
Lev, älska och sjung!

De gyllne små nycklar till sommarens sal
mig himmelens drottning har räckt:
kom, tag dem; läs opp dem; där står, till ditt val,
otaliga skönheters släkt.

P D A Atterbom: