högsta fröjd för ett jag är ju ett ädlare du.
Tjusas mitt bröst? Eller nalkas den tid, då det eniga Manhem
skådar i värdigt förbund hela sin sångarekrets?
Då dess skalder, ej lyssnande mer till sorlet för dagen,
söner av samma natur, broderligt älska varann?
Rymd för oss alla det har, det härliga Skandien;
annat kräver det, än att i köld varje sig söndrar för sig.
Slutom då ringen, och tubbe oss ej den dömande hopens
eviga kiv att igen skiljas och grubbla därpå!
Fritt må emellan sekter och namn sig tvistande splittra
de som vid namn och person fästa det skönas begrepp:
skulle dock vi, som leva för ljuset, som leva för sången,
glömma, hur fjärran dess mål är för var endaste satt?
Tallöst är ju i gåvor och art, som det vingade släktet,
skaldernes: därför så rikt klingar naturens konsert.
Örnen åt solen flyr, och duvan klagar i skuggan,
näktergalen förstår rosens och kärlekens dröm,
Fenix på doftande bål avhöljer sig konungaskruden,
lärkan, ett jollrande barn, kvittrar sin morgon och dör.
Ingen dock klandrar varann för näbbens och vingarnas mångfald,
själva den ringaste gök äger sin kraft, sitt behag.
Kärleken tänker ej argt. Vad äro vi, om vi ej älska?
Älska, vad mer är än vi, himmel och fädernesland?
Bildom då glatt, vad oss himmelen skänkt, i syskonlig endräkt:
stort, den som nerv har därtill; täckt, den som svagare är.
Må sen avund och väld förtyda, förvränga, förprisa
och vid var mänsklig fläck larma med djurisk triumf!
Mellan dyrkan och hat må livet kastas och slitas,
hjärtats orakel är dock evigt det samma, och sant.
Skyndom tillsamman då fram att resa det götiska templet,
templet av Svitiods konst, färdigt i ritningen ren!
Lägge det svenska sinnet dess grund; men förnekom ej, fåvitskt,
söderns förklarande prakt smycka dess mäktiga valv!
Solen och månan blicke igenom de färgade fönstren,
bilder av himmelsk natur stråle från murarna kring;
altaren höje sig opp åt änglar, bland ljus och bland rökverk,
glädjen där offre sin tack, sorgen sin bedjande tår;
vandre därinne skuggor omkring av fäder och hjältar,
fredligt bland drömmar, som nyss lekt i orangernas land:
och när förtjusningen stiger åt skyn, från templet och jorden,
tusende röster av sång fylle dess pelareskog!
Ja, ej längre man skall se byggarne tvista om planen;
vare förbistringen slut! Lärom varandra förstå!
Sverige det .fordrar av oss, och eftervärlden det fordrar,
njugg i sitt lönande pris, hård i sin straffande dom.
Av millioner ögon, som öppnats och öppnas på jorden,
finner var stråle sin väg opp till den sol, som dem tänt.
Varför? Ty jorden, en dotter av solen, förskjuten av henne,
vet sig dock älskad ännu, längtar till modren igen.
Så mot en enda punkt, mot Skönhetens andliga solblick,
millioner av glas vänder den speglande konst.
Varför? Ty konstens liv är naturens offrande flamma,
villigt i mänskliga bröst vårdad av känslans vestal.
Skulle då de, som bestämts att offret förrätta för folket,
ej av ett solvarmt band känna sig alla som en?
Ve den Narcissus, som vill i diktningens eviga källa
skåda sitt sinnliga själv, dårad av Ekos beröm!
Vid den lagerskuggade brädd, där stjärnornas ringdans
dallrar på glimmande våg, dör han av törst och förgås.
Tiden är snar. Ett nu är evigheten för livet.
Endast för kärlek och Gud räcker dess knappa minut.
»Ära ske honom! På jordene frid! God vilja oss allom!»
Härliga valspråk, skriv djupt i vart hjärta dig in!
P D A Atterbom:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar