livet ej skiljer dem så; bägge där följa varann.
Alltså, begynnom med dig, av de dina som hövding beundrad
och av dem alla med rätt hyllad som ypperst och störst.
Liten i snille, men täck i talang, kvick, ytlig, behagsjuk,
feen av Galliens konst mötte dig, yngling ännu.
Och du (förlåtligt!) bedrogs av dess glans; på gustaviska hovet
förde du opp med behag Seinens förtrollande nymf.
Äldre, du saknade dock en själ hos den sminkade tärnan,
och du hos britterne då sökte en visare stig.
Ack, men naturen levde ej mer för det skummare ögat,
och för ett skal av etik glömde du kärnan däri.
Nitisk för sanningens ljus, men för trångt avmätande rymden,
tog du av nyttans system rostiga spiran emot.
Se, då förvissnade diktningens vår, och de himmelska stjärnor
söngo för skalden ej mer sfärernas höga musik;
under en is av begrepp slog hjärtat förfruset och fjättrat,
kulet i dimmor försvann solen av andarnes värld.
Dock, när av nordiska bröst de odödliga åter förnimmas,
vare försonat och glömt allt, vad ditt öde förbröt!
Snart ur din grift upplågar i frid en klarnande flamma,
uddig och grann som din vers, tolkar hon lugnt din förtjänst.
P D A Atterbom:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar