ett hastigt vissnande kött
och sjunker ned under stenarna,
förfallet och förött.
Men genom det köttet susar en stund
en vind på okänd färd,
en flyktig gäst från förborgade
och tysta vidders värld.
Som västan ur fjärran en sommardag
kan komma med toner och doft,
så fyller en farande ande
med skönhet ett intigt stoft.
Varthän, varthän, du fläkt som var min?
En stråkton dör i det blå,
och högt över kors och sorger
de eviga skyarna gå.
J Hemmer:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar