Frid vill jag dig, o Sions dotter, önska,
där vördig du bland dina systrar står,
den främsta lik av cedrarna, som grönska
i Herrens gårdar, år från år.
Frid inom dina helga murar vare,
där Gud av fädrens mun förhärligats!
Och lycka du åt söners söner spare
i dina hyddor och palats!
Den frid, som jorden icke har att giva,
men dygden på sitt himlaarv bekom,
den lycka, som skall oförvandlad bliva,
när tidens anlet´ skiftar om,
jag önskar dig; och dig i handen trycker
till minnestecken blott en ringa ting,
men som, när stunden ur din famn mig rycker,
dig vare som en trohetsring.
Ty - lik en främling, som, förundrar, kändes
och valdes av en rikt begåvad brud,
men ropas, innan bröllopsfacklan tändes,
från henne bort av pliktens bud;
det ömma hjärtat och den trogna handen
dock höra henne till, varhelst han går,
tills han en fjärran dag de sköna banden
vid altarfoten knyta får -
så går jag bort... och, kan jag dig förgäta,
förgäten vare då min högra hand!
Jag vill din krans av Sarons blomster fläta,
med dalens liljor däribland;
till dess jag än, bland Salems höga palmer,
dig hälsar, min trolovade, min brud!
och, under korerna av Sions psalmer
får viga dig och mig åt Gud,
och föra dig in på de gröna ängar,
och till de evigt friska källors språng,
och följa dig, vid klang av harposträngar,
till himmelen med bön och sång!
J O Wallin:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar