Första uppfostringen

LÄRODIKT
som vunnit Svenska Akademiens stora pris år 1805

Ges andra segrar ej för skalden att besjunga,
än på ett blodsköljt fält, där krigets åskor ljunga?
Ges ingen livlig scen, för oss betraktansvärd,
mer än kothurnens scen ifrån en diktad värld?

Räcks blott en tacksam krans av skördgudinnans händer
på odlarens parterr och plöjarns åkerländer?
O skördarnes Virgil! O Bälternas Homer!
Virginias Euripid! jag tävlar ej med er.

Jag fick er känslas liv: ej höjden av ert snille,
ej glansen av ert namn. Min sångmö offra ville
en gärd, av hjärtat skänkt, av hjärtat vedergälld —
och sedan återgå i skuggan av sin däld.

Min scen är människan; då, än ej stöpt i vanan,
ej tyngd av sorgerna, hon dansar fram på banan;
då fostrarns eftersyn och vård och föreskrift
besegrar lynnets fel och sinnets överdrift;

med visligt fog fördrar, med stilla ömhet tvingar,
och vårens späda brodd till skördens mognad bringar.
Väl mig! om någon dag, välsignande min röst,
emot ett älskvärt barn, en fars, en moders bröst

med ädel tjusning trycks, med upplyst ömhet häves!
Då sjöng jag lyckligt nog, och levde ej förgäves.
Men du! till mödors tröst och ädla dygders lön,
oss följeslagande, tillbedda, ljuva kön!

O du, som re’n är mor, och du, som mor skall bliva!
Du först! tag skaldens sång, och skaldens anda liva!
Försvunnen är den tid, då makten våldets var,
och kvinnan slavande, och mannen en barbar:

Försvinne ock den tid, då listen, i förening
med slöjad sinnlighet, ger rökverk utan mening,
och, lik en mirthöljd orm, förförarn, lömsk och kall,
tillber gudinnans nåd — och ler åt kvinnans fall!

Din rätt, ditt värde känn! var, som naturen lärde,
var stolt! det är din rätt — var ljuv! det är ditt värde,
och stifta, blyg och trygg, för våra seder lag,
med tjusande befäl och herrskande behag!

Jag söker kvinnan ej bland bistra amazoner,
inkräktande ett namn av undrande nationer:
Mer vördnadsvärd än stor, mer kär än minnesvärd,
hon segrar skönare med tårar, än med svärd.

Jag söker henne ej bland tänkares problemer,
i forskningarnas djup, omtöcknad av systemer:
Behaget, enfalden, blev hennes sälla lott,
och, leende och ljuv, dess vishet hjärtats blott.

Men också ej ibland den yra flock, som vimlar,
en stunds gudomlighet, i yppighetens himlar,
av modet skapt och närd, och lik den meteor,
som fladdrar upp och flyr, och lämnar intet spår.

Jag fann dig någon gång; jag skall ännu dig finna,
och kyssa dina fjät, tillbedjansvärda kvinna!
Jag fann dig obemärkt i huslighetens krets,
omvärvd av dina barn, och med din lott tillfreds,

av vettets odling prydd, men skild från flärdens yra,
i anspråksfria värv din lilla värld bestyra.
I själens oskuld vis, och kännande och öm
i redbar verksamhet, ej i romantisk dröm,

med hjärtats tjusningskraft och dygdernas exempel
du gjorde av ditt hus lycksalighetens tempel —
Du var prestinnan där. Förtrolighet och frid
och ordning och behag gick, i fördärvets tid,

att där en fristad få, att värma där och gläda.
De sälla i ditt hägn, de arma och de späda,
som lekte vid din fot, som logo vid ditt bröst:
allt vårdade din blick, allt livade din röst.

En make mellertid ser dagens mödor flydda,
och vänder tröttad hem till lugnet av sin hydda,
förtjust i hoppet re’n att hälsas vid dess dörr
av samma änglablick och kända röst, som förr . .

Och nu, och nu sin arm om tjuserskan han lindar —
Farväl! du tomma ståt, som hopens syn förblindar!
Och sorg och guld, farväl! . . . vad är ett frejdstort namn,
vad är ett hopat guld, emot en makas famn?

En huld och odelt famn i glädje och i smärta,
ett hjärta klappande emot ett tacksamt hjärta,
en vän, som känner blott och andas för en vän,
den han får göra säll — och hon gör säll igen! . . .

Gud! om en ynglings suck igenom molnen hinner,
om ej förutan hopp dess korta vår försvinner,
och ej förutan glans dess sommarsol går ner;
mitt hjärta höjer sig, och lugnar sig och ber:

Giv mig en sådan vän! giv mig en sådan maka!
Så vill jag lyckans brant och ärans höjd försaka,
och undrarenas sorl, och tävlarenas strid,
och, lycklig med min lott, min gömda hyddas frid,

mitt rena sinnes frid, min maka och min lyra,
försmå de storas gunst, förakta hopens yra!
Så, kvinnor! glädjens ros, ömt hägnad av er hand,
gror upp för er och oss, på dödlighetens strand.

Men, sälla skaperskor av sällheten på jorden!
En högre lott ännu är eder tillredd vorden.
Av dina många barn, vi gläds du, Svea bygd?
Och du, o Sveas far! vad båtar, i ditt skygd

att skalden harpan rör och filosofen tänker,
och bildningen sin kraft åt sanningarna skänker,
att lyfta åter upp en domnande nation
i dygder och i glans, vid din och ljusets tron?

Ack! döende och matt skall ljudet av det sanna
blott inom murarna av visas skolor stanna,
och sången, vishetens och dygdemas organ,
bli flärdens tidsfördriv och smickrarens pean:

om ej de unga bröst, där frukter skola röjas,
med öm och tidig vård i pliktens daning böjas;
om hjärtat icke känt, vad tanken vet en dag,
behagens sedlighet och dygdemas behag.

Se åkern! Ingen hand i tid dess flöden ledde,
bröt lindan och dess vall till äringen beredde:
och såningstiden kom, och solens milda kraft,
och regnets växel-skur till liv och näringsaft ....

Men — våren var förbi, all plöjarns flit förgäves;
hans sena korn ej gror, hans brodd av tistlar kväves.
Dig är det, ömma mor! natur och himmel bjöd
åt mänskans första fjät att ge det första stöd.

Du, själv i känsla len och stolt i dygdens höjning,
skall ge en nytänd själ dess första ädla böjning,
och trycka, formande och lekande och mild,
i späda hjärtats vax ditt eget hjärtas bild.

Som, på sin födslodag, av en gudomlig moder,
Achill, att härdad bli, sänks ner i Stygens floder —
Pelei son, Achill, stor av tyranners tvång,
och stor av Ilions fall, men störst av skaldens sång:

så — om din ättling skall till nya åldrar bära
ett namn av dygder kärt, och stort i verklig ära —
med tåligt varsam hand från livets första stund
lägg, hulda moder! lägg till detta storverk grund!

Väck känslans sedekraft från livets första ljusning!
Hon är den amulett, vars dröjande förtjusning
skall hägna oskulden, beprövas och stå fast,
med karaktärens höjd, mot alla ödets kast,

och främja likars väl och fosterlandets heder,
och kalla över dig välsignelserna neder!
Hör mig . . . nej, glöm min sång, och hör naturens röst!
Du moder! föd ditt barn invid ditt eget bröst!

Han var ej, denna pant, i långa månar buren,
att, sträckande sin famn — o nesa för naturen! —
sin späda famn mot dig . . . förskjuten från din famn,
en ann sin kärlek ge, och dig blott moders namn.

Förunderliga värld! förvända skick av tingen!
Har djuret känslor fått, där människan har ingen?
Vad! eller är hon blott för flärdens domar vek?
Dess vandel vanans tvång, dess väsen modets lek?

Din konst i annan mark en telning vådligt sätter:
ej tål han sommarns kvalm, ej frostens oförrätter;
om icke kring dess rot du varsamt lämnar kvar
den moderliga jord, som den i skötet bar:

Ditt barn, bekymmerlöst åt lejda armar lämnat,
skall fästas vid ett bröst, ej till dess näring ämnat;
skall fästas kärleksfullt . . . och få kanske till lön
fördolda krämpors gift och tysta lasters frön:

Olyckliga! att du, i nöjets virvlar dragen,
ännu i ledig gång, i samråd med behagen,
må härma flickans färg, och hejda vårens dar . . .
De fly, de fly ändå! — men ångern stannar kvar.

Nej! Nordens dotter! nej — låt södra Europen
förmå, barbariskt fin, att kväva känslo-ropen,
upproriskt slitande naturens första band,
att slita banden se’n med kung och fosterland!

Du, Svenska söners mor! och Svensk medborgarinna!
Känn äran att ditt mål, som mor och maka, hinna!
Din konst, ditt enda råd du av naturen tag,
av dygdema ditt mod, av hjärtat ditt behag!

Må av en fåfäng värld sin dyrkan flärden bida:
Med bamet vid ditt bröst, din make vid din sida,
är du ej dyrkad nog och älskansvärd och skön?
Och är ej pliktens vård tillika pliktens lön? . . .

Men nämnom icke plikt! det är din rätt allena,
det är din ljuva rätt, att själv den skörd förtjäna,
den ömheten berett i tacksamhetens grund,
så glad i hoppets dar, som rik i mogna’ns stund.

Vad är ock världens ståt, och tjusningar och nöjen,
mot jollret av ditt barn, dess oskuldsfulla löjen,
dess gryende begrepp, dess blommande behag?
Var dag mer älskande, och kärare var dag,

dess hjärta närmare intill ditt hjärta slutes,
och kärleken till dig, med modersmjölken gjutes,
än han ej stamma lärt sin hulda moders namn,
men räcker dock mot dig en späd, oskyldig famn,

en öm, en älskad mor till ovärderlig borgen,
att bli dess hopp, dess lön — i glädjen, som i sorgen!
O du! min egen mor! — om hjärtat av en son
kan gälda någon skärv av ett oändligt lån:

Frid över dina dar! — Jag fick ej guld och anor,
min själ en främling blev i granna världens vanor;
men blev hon ren och god, men blev hon evigt varm
för mänsklighet och dygd, hon blev det vid din barm.

Jag vet ej till vad mål ett okänt öde leder,
var din välsignelse min önskans gräns bereder;
min enda vetenskap är flit och redlighet,
och att en vördad mör jag evigt älska vet.

Men, goda! följ mig du! — Med lugn i alla skiften
jag räcker dig min arm . . . den domnar först i griften.
Ännu i tanklös ro en lidande natur,
på gränsen vacklande av människa och djur,

den späda varelsen begär blott dessa båda:
utvecklas utan tvång, och härdas utan våda.
Så, nyss i dvalan störd, ej än i redig sans,
halvöppnar slumraren sin blick mot dagens glans,

och sluter den, och säll bland drömmar åter famlar.
Snart lidande och tvång sig till en känsla samlar;
ur tanklöshetens natt, som småningom förflyr,
ett anande fömuft i dunkel dagning gryr,

och bildar till en värld, likt första morgonstrålen,
med färglös grundning blott de närmsta föremålen.
Ej kedjande ännu begreppens sammanhang,
men viljande, och röjd, och över djurets rang,

den späda själens kraft i bojorna arbetar
och mellan gott och ont med vaknad oro letar,
upptäcker likheter och skapar deras namn,
och njuter icke blott, men fägnar ock den famn,

som ger ett älskat hägn — och icke endast kvider,
men tecknar ock sitt kval, då hennes känsla lider.
Nu, mödrar! av er hand, ej klemig och ej hård,
maskinens lägre liv ej äskar blott sin vård:

Det blir ert ömma kall, att leda känslans irring,
att jollra tanken fram ur sinnenas förvirring:
men ömmare ännu mot egensinnets drift,
passionens vilda frö och avundsandans gift,

använden edert nit och edra suckar höjen! —
Ja! nu, i livets Maj, den späda telning böjen,
nu rikten denna stam! Av åldem hård en gång,
han gäckar eder vård och konstens sena tvång.

En åldrig seglare, kring bygdens lugna vikar,
sin lärling småningom med böljoma förlikar:
Att när, mot havets rymd, han lägger ut från strand,
ej styret svika skall en oerfaren hand,

och stormen slunga kring den ankarlösa slupen
bland tusen dolda skär, och välva den i djupen.
Det ljusnar mer och mer. Snart i en högre sfär
den unga anden röjs av kunskapens begär.

Ur gruset småningom han lyfter fria vingen
upp mot begreppens rymd — och massorna av tingen
ta form och färg och liv, och ordnas till en värld —
och solen träder fram och börjar dagens färd.

Det är ej denna sol, som över kvalda länder
ur heta stjärnans krets sin middagsvigge sänder,
och torkar blommans dagg, och kväver kraft och mod:
att speglas i en dagg av tårar och av blod,

och nödens enda kraft på otacksamma fårar,
och plundrarns enda mod bland värnlösa och dårar . . .
Nej! sådan hon gick upp för världens gyllne tid,
gick, morgonrodnande och leende och blid,

för en arkadisk dal, och, hälsad av dess sånger,
såg mödor utan kval, och glädje utan ånger.
Du, barndom! än en tår jag åt ditt minne ger,
och hjärtat suckar tyst: du kommer icke mer!

Du kommer icke mer, med blommorna i håren,
och löjet på din läpp, och lekarna i spåren . . .
Men, skall du även fly en djupt förkastad bygd,
du, oskuldssälla frid! och du, de spädas dygd,

du, helga menlöshet i känslan och begären!
Skall du ock evigt fly från jordens landamären?
Dröj, goda ängel! dröj, till mulna åldrars tröst!
Bevaka mänskans rätt, beherrska hennes bröst!

Sjung, skaldmö! sjung ditt hopp! Till inga dogmer svuren,
tag läror i ditt bröst och toner av naturen:
och dör din stämma bort, en suck i stormars gny,
så höj en tröstfull blick mot bättre dar, som gry!

Det ges en himmelsk kraft, I jordens millioner!
som, genom seklers djup och över spridda zoner,
ledsagat edra fjät i oavhängig gång
utav systemers ebb och stumma ödens tvång.

Vid skymten av det sken en nattlig lampa sprider,
jag öppnar världens bok, jag bjuder flydda tider
ur dunkla minnens famn, att vittnande stå opp
till nya släkters ljus i nya åldrars lopp.

Vem var den usla stam, i tidevarvens gryning,
med barndomens gestalt och ålderdomens tyning,
åt döva skickelser och kvävande behov
och djurliga begär ett övergivet rov?

Jag såg en ömklig mask sig på en stoftpunkt vrida,
knappt av instinkten lärd mot krossaren att strida,
en obesinnlig stund, i vanmakt och i nöd —
och lönt för kvalens liv med hopplöshetens död.

Hur olik denna stam, ur åldrars aska runnen,
med seger på natur och brist och öde vunnen,
förskönad till sin form, förädlad till sin art,
som framgår, mognande, med tidens stilla fart!

Snart, kring ett fridsamt klot, lycksaligare ätter
välsigna himlens nåd och skörda jordens slätter;
bland lydiga begär fömuftets tron står opp,
och kröner dygdens liv med Elyséens hopp —

och tempel träda fram, och helga skalder sjunga,
och stater bilda sig, och segerhjältar ljunga,
och mildhet skipar rätt, där visheten ger lag,
och konster blomstra upp till båtnad och behag.

Vem är den genius, som dessa under stiftar:
som över tingens gång och jordens öden viftar,
så mäktig och så mild, förtrollningarnas stav,
och vårdar mänskans helgd på brädden av dess grav?

Vem? ömma mänsklighet! då svämmande barbarer
planterat på din borg förödelsens standarer,
och trampat ner din rätt, och utsläckt dina ljus,
och chaos återvälvt kring helgedomars grus . . .

Vem? när, i blodig skrud och skakande sin fackla,
kring skarorna som gny och staterna som vackla,
ett lösryckt självsvåld for med stormbevingat larm,
och bräckte alla band, och bar en Titans-arm

mot himlens egen tron . . . Vem var, försagda släkte,
den ängel, som sin hand åt dig i fallet räckte,
slöt dig, på villors brant, i milda armars skygd,
och hägnade din rätt, och bärgade din dygd?

Det ges en stilla makt, I jordens millioner!
som, genom seklers djup och över spridda zoner,
ej vek för ödens hot, ej dog för stormars röst —
och denna ädla makt var känslan i ert bröst.

O! säg ej, där du går i tankens högre dager,
säg ej, o filosof! "att känslan oss bedrager;
att, över sinnens krets allena trygg och ren,
går sanningen sin gång, och annat allt är sken" . . .

O ja! hon går sin gång högt ovan mänskosinnen —
I, hennes älsklingar! jag helgar edra minnen,
jag står med vördnad upp för edra stora namn;
men om den himmelska försmår en dödlig famn,

om ej en ändlig syn fördrar dess glans, om ingen
ur stoftet vågad blick än hunnit bakom tingen;
var står det tankemål, som ej av sinnet känns?
Det är blott hjärtats hopp, som överfar dess gräns? . . .

Jag såg, på seklers grus, mot skyn ett vårdtorn timrat:
Ho lystes av det sken, som på dess spetsar skimrat?
Hann det väl, ovan skyn, dit över tid och rymd?
Hann det väl, nedan skyn, en värld i villor skymd?

"Sänk ner, du trotsiga, sänk ner de höga blossen!"
Var mänsklighetens rop, omfamlande kolossen:
"Du, väktare i skyn! är natten ännu lång? —
"Vi tro ej stjärnans ljus, ej månens stilla gång:

"Vi trodde uppå dig. — Så upplys jordens släkten!
"Är natten ännu lång? . . . Och kommer morgonväkten?"
Nej! ömma mänsklighet, förtvivlande! hav tröst!
Tro du naturens gång, tro känslan i ditt bröst!

Kort är din syn, men trygg — och hjärtat tryggt i valet
emellan ont och gott, emellan rätt och galet.
Jag vet, att någon gång bland kämpande begär
din tanke irrar sig, din vilja missledd är;

jag vet, att brytningar av stormande passioner,
med dån kring jordens rymd, rest folken — omstjälpt troner:
Det var ej känslans verk, ej filosofens skuld:
din känsla slumrade; men, sansad snart och huld,

hon hov sitt väktarljud: milt saktade sig stormen;
elastiskt återtog det slappa hjärtat formen;
och villans röjda svek och brottets väckta blygd,
gav mänskotanken ljus och mänskohjärtat dygd.

Så följ, du känslans makt! följ, skyddande och trogen,
en släkt, för himlar gjord, ej än för himlar mogen!
Kring dödlighetens rymd bär dina milda bud!
Din röst är ävenväl en häroldsröst från Gud.

"Kan väl", så talar du, "kan krälaren i sanden
Olympens nöjder nå? En främling där i landen,
vill masken människan beskrifva, djärf och svag,
för alla varelser en ren och allmän lag? —

Välan! hon tälje då, med vilka bättre dygder,
vad nya ljus hon kom igen till våra bygder!
Den dygd som övades, det kunskapsljus som vanns,
vad äro de? om ej en återbruten glans

utav en skön natur i sköna mänskosjälar,
som, matt i töcknarne kring lägre sinnens trälar,
i tankens irrgång matt, föll värmande och mild
i varje menlöst bröst, och tryckte där sin bild.

Väl står på berget der ett kunskapsträd, som nickar
med klar Hesperisk frukt mot dina lystna blickar —
sök ej, med hugstort vett och tankdrygt överdåd,
att hopa i din famn dess eviga förråd!

För tankens Briaré bevakad och förbuden,
dess frukt mot jorden sänks, åt hjärtat villigt bjuden,
och Cythereas son bröt av en gyllne gren
och synade, med den, Tenarn och Elysén[1].

Den oskuldsfulla själ, av huldgudinnor buren,
i lifvets morgonstund, till dygden och naturen;
som, mera trygg än djärv, och mera god än lärd,
och av det ädla ledd, och av det sköna närd,

blev van i allt att se, i allt sig föresätta
det enda värdiga, förnuftiga och rätta:
Hon kan ej tveka om sitt stora ändamål,
ej ävlas till ett ljus, som ej dess öga tål,

ett ljus, som ändå skevt ledsagar hennes öden,
och slocknar för en fläkt — och tändes först i döden.
Fast hon ej världars gång och väsens mål förstod,
hon känner inom sig att skaparen är god,

och mänskan säll i dygd, och väljande i handling,
och segrande i hopp, på öde och förvandling:
och då, till jordens väl, sitt hjärtas skärv hon skänkt
sin tankes till dess ljus, men mera gjort än tänkt,

men andras sällhet haft till villkor för sin egen:
mot livets dolda gräns med lugn hon nalkar stegen,
och flyr, ett tröttat barn, i famnen av sin far,
där slöjan faller ner, och sanningen står bar."

Föräldrar, fostrare! Det är för er jag yrkar
de enkla lärors bud mitt eget hjärta dyrkar.
Kanske blir mänskan jämt densamma, som hon var,
och hennes åldrar blott en fortsatt barndoms dar;

men skall, en klarnad stund, det höga vishetsbudet
bli hört i alla bröst, och skall det stora ljudet
av fria plikters lag gå ut i alla land,
så är det endast då, när, i harmoniskt band

av sinne och fömuft, hon känner nog sitt svaga,
att ej med brådspänd flykt till slutna världar draga,
och känner nog sin kraft, att, utan straff och lön,
sitt hjärta dygden ge, för det att den är skön.

Så talar känslans röst av vishetsläran gillad,
när den i mänskobröst får tala oförvillad.
Var ofördärvad själ här känt, om ej förstått,
det goda såsom skönt, det sköna såsom gott.

Först när begreppet skiljt vad hjärtat här förenat,
då blev det människan av himmelen förmenat
i oskuld att bebo det lugna paradis,
där, enig med sig själv, hon levde glad och vis.

Förjagad därifrån, hon vänder ej tillbaka;
en blixtrande Kerub dess ingång skall bevaka:
men om, vid dess förlust en gång, likväl hon känt
sin anda liksom ryckt utur sitt element;

om, när vid ödets slag, en gång hon sansad vaknar
till tröstlöst vetande av det hon ägt, men saknar,
hon, sliten av begär och trött vid deras strid,
förnimmer sitt behov av en försvunnen frid;

Hon ej förlorad är: hon kämpa skall och vinna,
och, krönt med segerns palm, sitt värde återfinna,
ej i ett oskuldsliv av obeprövad halt,
men i en mogen dygds gudomliga gestalt.

Allt mer hon skall förstå, att, vad som blott är djurligt,
ej endast orätt är, men även onaturligt,
och se, i en sublim nödvändighetens lag,
det godas heliga, odödliga behag.

I Hymens salige, som, druckne av er lycka,
en längtad ättling fått i rörda armar trycka!
O! känden I ej rätt er höga, dyra plikt,
o glömden I en gång föräldranamnets vigt . . .

Förr väpne döden sig! förr slite han med smärta
den späda ur er famn, och hälften ur ert hjärta!
Men skall han sträva fram, bland faror och försåt,
i edra höljda spår, på livets tunga stråt;

skall han, en nödig länk i väsens kedja vorden,
än brottas långa år, med sorgerna på jorden,
förr’n åt hans trötta ben hon låter upp sin famn:
Föräldrar, hören mig! — I fosterlandets namn,

i mensklighetens namn, i Dens, som skall oss alla
för sitt betrodda lån en dag till redo kalla,
besvär jag eder ömt! I känslan av er fröjd
betänken rätt ert kall och edra plikters höjd!

Av er tar bamets själ den form, den rikt, den vana,
som sällhet eller ve för människan skall dana;
åt er är anförtrodd en ädlare natur,
som ängelns höjd kan nå —  kan sänkas ner till djur.

Med hjärtats ömma språk till hjärtat tidigt talen!
Ty hjärtat fattar bäst de höga idealen
för sin fullkomlighet, i ständig fortgång röjd;
blott hjärtat lyfter sig, med hopp och barnslig fröjd,

som himlen högt, till Gud — och, vitt som jorden räcker,
till bröders ljus och väl, omfamnande, sig sträcker.
I varje mänskobröst Försynens milda makt
till vishet och till dygd det första fröet lagt;

en gnista av det ljus, som högre andar kröner,
förtroddes, flämtande, åt dödlighetens söner.
Men skall i jordisk mark ett himlafrö slå rot,
och driva, och ge frukt, och trotsa stormars hot:

Skall i vår tunga luft den ädla gnistan trivas,
och tändas till ett ljus, och till en låga livas:
må fröet skjuta fritt! men tryggt i odlarns gård;
må gnistan vecklas fritt! men närd med trogen vård:

att marken ej blir stel, och atmosfären tjocknar,
och fröet evigt dör, och gnistan evigt slocknar.
Hav ögat på naturn! Självständig i sin gång,
hon hatar reglans nyck och etikettens tvång.

Född i dess egen barm, att hennes avsteg bättra
och trygga hennes fjät, men ej dess frihet fjättra,
ledsagande och ledd, går konsten vid dess hand,
och fäster på sin mor behagens blomsterband.

Vart bröst här känsla fått: blott väcken den, befrämjen
dess liv till mogna’ns stund, dess vilda utbrott tämjen!
Men varsamt, — utan hot och föreläsningsljud;
förvillen ej dess gång med goda tonens bud!

En läxa ger ej vett, decencen ger ej seder,
och bräcklig blir den dygd, som farhågan bereder.
Med ögat på ert barn, men på er själva mer,
betänken all den följd, som efterdömet ger!

Exemplet, understött av kärlekens förmaning,
är främsta villkoret för mänsko-andens daning.
Jag lyckönskar den själ, som, i sin oskuld säll,
ägt från sin första stund, i fäders stilla tjäll,

ej annan eftersyn, än den som dygder föder;
i himlen, blott en far — på jorden, endast bröder,
med världen obekant, tills dygd och religion
dess hjärta helga fått, och stadga der sin tron,

För henne livet visst skall bliva pliktens bana,
det ädla ett behov, det nyttiga en vana,
och varje av dess dar, fast glömd av ryktets ljud,
upptecknas, dyr och skön, av hjärtat och av Gud.

Men ack! var finnas de, de sälla, stilla öar,
i vilken fridsam famn av obefarna sjöar,
dit ingen seglare från en förkastad värld
fortplantat på sin köl en epidemisk flärd?

Var står hon, åldrigt skön, den undangömda hydda,
ur vilken helig lund, som goda andar skydda,
framskymtar hennes tak, i patriarkisk frid,
dit tonen aldrig hann av en fördärvad tid? . .

Med tjusning, ömme far! för dina barn du tyder
de sälla dygders bud, ditt efterdöme lyder;
Du sluter dem i famn, du rörda mor! och lär
att sucka till den ’’Gud, som haver barnen kär".

Ack! gyllne skördar gro i hoppningsfulla vårar;
men mången sår i fröjd, som bärgar under tårar! . . .
Den stund ett älskat barn av dig bevakat var,
och leddes av din hand — O du, förtjuste far!

Och du, dess sälla mor! — då var ej lasten inne,
som smittade dess bröst och villade dess sinne.
Men, ur dess åsyn ryckt, när du för guld och rang
i purpursläpens fjät med blottad hjässa sprang;

när du om staters väl med säker stämma dömde
i aftoncirkelns ro, och eget väl förglömde;
när du, en evig Grace, kring salen flög i dans;
än göt en älskvärd tår vid midnattsscenens glans,

att nöje, dyrkan, allt — så när som sällhet — vinna:
du far! var är din son? Var är ditt barn, o kvinna?
Var? — Eviga försyn! — i vilka händers våld?
Som, lejda till förakt, och trogna blott för sold,

ej annan måttstock känt att ont och ädelt skilja,
än fördomens begrepp och lidelsemas vilja;
knappt annan känsla rönt, än den av sitt förtryck;
knappt annan farhåga, än fruktan för din nyck . . .

På slika hyreshjon I likväl sorglöst kasten
föräldravårdens tyngd! Och se’n, när äntlig lasten,
när ilska och passion förstört vart dygdefrö,
gjort hjärtat känslolöst, gjort tankekraften slö,

och gått med stora steg att varelsen fördärva:
Då skall, I fordren det! en Mentor, en Minerva
omskapa lynnets art, och föda själn på nytt,
och bilda känslans kraft, då känslans tid har flytt . . .

O mänskors fostrare! vad öde över eder!
Vad skäl att sucka ömt: O tider! vilka seder!
Så här den spädas själ sin första bildning fått.
Han brottslig blev — forrän han visste utav brott;

Förskämd — och menlös dock! . . . I finnen det med smärta,
föräldrar! detta rön det sårar edert hjärta:
Vad återstår för er? I kännen ju ett sätt
att hjälpa eder sak, så ofelbart, som lätt?

Och lyften straffets hand, och tänken genom tuktan,
vad ej med godo vinns, att vinna det med fruktan!
Ett alltför vådligt sätt! där läkedomen bär
ett ofta värre gift, än krämpans eget är;

ett alltför gruvligt sätt! att på en skuldlös välva
det stela brottets lön, förtjänt av eder själva!
Jag gillar agans bruk, jag nekar ej den kraft
till bamslig hörsamhet, den har och alltid haft;

och ve den far och mor, som, varest gnistan hotar,
med rättvis stränghet ej en vådelds utbrott motar!
Men här, om någonsin, jag äskar varsamhet.
Har du förut ej gjort allt vad du kan och vet,

med mildhet, föresyn, förmaningar och lämpa,
att leda känslans gång och hennes irring dämpa,
räds, att i bamets själ ett olycksfrö du lagt
till slavisk duglöshet, till modlöst själv-förakt!

Räds ock, att denna själ, som lider, men förtryter
sin svaghet och ditt våld, en dag sin fjättra bryter,
och återtar sin rätt, med missledd kraft, en dag,
i trots av vördnadsband och religion och lag!

Gör tydligt för dig själv begreppet om det rätta!
En olat, vårdslöshet, ett minnesfel — ej detta
kan bli bestraffningens förtjänta föremål:
men avunden, som ej en annans glädje tål;

men ofömöjelsen, som allt försmår och äskar;
men ilskan som gör våld och stelsinnet som tredskar,
och lögnen, falskheten, olydnaden — och allt,
där avsikten är ond; ty den gör sakens halt.

Se där de föremål, dem vart föräldrahjärta
bör ömt och allvarsamt beivra och behjärta!
Se laster, vilkas bot du länge söka bör
med vettet som ger råd, och ömheten som rör,

förrän du tar ett steg, som mest din känsla sårar!
Men då — oryggelig av böner och av tårar,
utav en brottslig hand förgäves rörd och smekt,
med hjärtat känslofullt, med blicken obevekt,

du är ej mera mor, du är ej mera fader:
Du gav ju bättiingstid? Du gav ju varningsgrader?
Rättvisans skipare, dess dom du endast sagt,
all världen böje sig inunder hennes makt!

Giv skäl! låt barnet se, att straffets tyngd, som trycker,
är följden av dess fel och ej av dina nycker!
Och aldrig lydig blint, och aldrig ohört dömd,
den fallne, samma stund, må finna nesan glömd!

Du tar ditt barn igen: det skall ej länge ligga
för dina fötter kvar, förlåtelsen att tigga,
och, slaviskt stavande det formulär du ger,
utlova, under gråt, att "så ej göra mer"!

Jag vill, att varje sätt att människan förbättra
blir viljans självförtjänst, och icke nödens fjättra;
och barnet, hellre än att duka under tvång,
må äventyra förr att fela än en gång!

Jag vill, hos gossen re’n, upptäcka vedermälen
av denna sinneshöjd och manlighet i själen,
som, värdigt skuddande det tunga hotets länk,
bär fram sin ädla plikt som hjärtats fria skänk;

som mänskans höga rätt hos sig och andra aktar,
och, adlande sig själv, till annan höjd ej traktar,
än karakterens höjd, och stor, då den är god,
har makt och ära nog, då han har dygd och mod.

Besinna dessa ord, du, som med ärvda titlar
ditt ännu späda barn så obetänksamt kittlar!
Av kung och fosterland din fader eller du,
må ske! förtjänte dem; men ej din son ännu.

Förtjänsten ärves ej: då först blir den hans egen,
när han, med samma nit, går fram de samma stegen
till ärans helgedom, i ärefulla värv,
och offrar där sin gärd, och lägger där sin skärv,

för fosterlandets far, bland fosterlandets söner,
på nyttans altare, som medborgsandan kröner.
Då skall han, självkravd, nå den företrädesrätt,
som ägnades hans dygd långt mera än hans ätt.

Nu fatte han i tid och fatte djupt, den läran:
att börden slumpens är, och blott personens äran!
Nu lyde han i tid de bud naturen gav,
och vörde bondens svett, och vörde åldems stav,

och bryte uslingen det sparda aftonbrödet!
Bland dessa bygdens barn med mindre gunst av ödet,
med samma känslospråk och mänskorätt, som han,
han vare en kamrat och ej en överman!

Med deras härdighet och deras färg på kinden,
han tåle sommarns sol, han trotse vintervinden!
Än tävlande i språng kring blommornas emalj,
än över drivors bädd i yrande batalj,

de yverborna små, förföljande, förföljda,
och ömsom utav snö och ömsom rosor höljda,
må sorglöst stoja fram, vid nejdens återdån —
skam honom som blir sist! fast frälseherrens son:

Då segrarn hissas skall än högst på blomsterstacken,
än dragas i triumf på kälken uppför backen.
Må intet maktspråk nå till denna glada sfär,
där lyckan, än ej blind, ännu förtjänstens är!

En gång, ur glädjens krets i högre virvlar dragen
(där hon, med sluten syn, ej följer denna lagen),
förtärd och stjärnbeprydd, han tör i minnet än
uppkalla dessa dar och önska dem igen.

Väl honom dock, dit han i ädla värv är gången!
Han har ett vidsträckt fält att lyckliggöra mången,
där, till sitt hjertas pris, trots tacklöshetens rön,
han skördar ock ibland välsignelsernas lön.

Väl honom! då en gång hans stilla afton skymmer,
han vända kan i ro från mödor och bekymmer,
tillbaka till det folk, vars vän och bror han var,
och samma kärlek få, som deras vän och far!

Men vilka öden helst, som bäras till hans möte,
i det tillkommandes än oupplåtna sköte:
Om med en stormig tid hans dagar störta fram,
likt böljor av en flod, som välver bullersam;

om, utan sorl och namn igenom ängen burna,
de fridsamt gjuta sig ur tidens sänkta urna,
(det ser ej mänskoblick: det ser och vet den makt,
som var och en sin väg med vishet förelagt):

I alla växlingar han dock en stjärna finner,
som ej i molnen göms, i stormen ej försvinner,
som, vänligt skålande och oförgängligt skön,
ledsagar dygdens fjät och visar på dess lön.

Du är det, religion! Du är det, himlens dotter!
Som helgar mänskors bröst och jämnar deras lotter,
och frid och kraft och ljus, ifrån ditt eget land,
på jorden skiftar ut med aldrig sluten hand.

Ack! innan sig min sång om livets vårdag lyktar
och livets vårdag bort ur fostrarns händer flyktar,
ett ömt, ett viktigt ord, till varje moder sagt,
mitt hjärta önskar än på hennes hjärta lagt.

Jag ville lägga fram i trogen undervisning,
hur hon, förutan’ hjälp av klyvande bevisning,
må lyfta barnets själ, på känslans vingar helst,
till den som världen styr, till den som världen frälst:

Med helga lärors kraft, som, över kval och öden,
ge värde åt vårt liv, hugsvalelse åt döden.
Men nej! du ömhetens och religionens vän!
Min röst ej manar dig: du ej behöver den.

Matt, livlöst är det språk, Permessens tärna äger,
mot vad din enfald vet, din milda vishet säger;
behagens Urani och dygdens Afrodit!
Ditt hjärta talar mer än alla lärors nit.

Lik den osynlige, i gränslös mildhet buren
kring varelsernas rymd, som sökte i naturen,
ett avtryck av sig själv, att mera älskad bli,
och modershjertat fann, och såg sin bild däri;

så går du, dold och mild, som Han, den gode anden,
du leder dina små, med jämn försorg, vid handen,
och, själv i deras krets en skyddande försyn,
förtror dem blott åt dig — och Honom över skyn,

förtror dem åt den vän, som gärna sig förbarmar,
som slöt de menlösa i hulda brodersarmar;
som själv var barn en gång, och själv beskydda vill
de oskuldsfulla små, dem himmelen hör till.

Jag ville följa dig, då än, med upplyft öga,
du visar för ditt barn det stjärnbeströdda höga,
den sköna solens guld och silvermånens klot,
än sänker det förtjust till blomman för din fot,

den granna ängens bädd, den gula åkerns skördar,
och lyfter det igen, och rörd och tacksam vördar
den milde skaparen och fadern över allt,
som detta, med en vink, från intet här befallt;

som föder siskans barn, klär liljoma i dalen,
och hör, och ej försmår, sitt lov av näktergalen:
dock hellre hör den suck, från goda mänskor går,
och räknar deras dar — och deras huvudhår.

Från yppighetens sal, där yra lustar stoja,
jag hellre gick med dig till denna låga koja,
där du ger råd och tröst, hugsvalelse och bröd,
åt sjuklingen i kval och uslingen i nöd:

som, lik Elisabet av Jesu moder hälsad,
är, vid din anblick re’n förlyckligad och frälsad,
och stammar, under gråt, sin tack, — av dig ej hörd;
"Gud ser oss!" viskar du till barnet, tyst och rörd,

och trycker ömt dess hand, och så med det försvinner,
förrän välsignelsen ditt änglahjärta hinner.
Hur gärna följde jag i dina helga spår,
den lugna aftonstund, från världen skild, du går

förtroligt med ditt barn i promenadens lunder,
och täljer, vis och god, den gode Gudens under
till mänskobarnens väl, och deras prövningstid,
vår världs fåfänglighet och evighetens frid!

Och sist, med blödig själ, där uppå kyrkogården
dig sätter, med din pant, på kullen under vården,
invid ett åldrigt kors, som lutar på dess höjd,
med dödens vissna krans — en bild av livets fröjd!

"Se," talar du, "varthän de leda, alla stegen!
I graven dock till slut... Den hyddan är vår egen.
Här samlas hög och låg. Vad är väl livet värt
med allt vad det har stort, och allt vad det har kärt? . . .

Bliv from och vis, mitt barn! Av allt vad mänskan äger
blir dygden ensam kvar: Den bäddar hennes läger
så sakteligt, så ljuvt! tills ur sin stilla blund
hon väcks av vännens röst, en klarnad morgonstund.

Snart från mitt lilla barn jag i det tysta stiger,
och denna hand blir kall, och denna stämma tiger . . .
Bliv from och vis, min vän! och håll dig vid den tro,
som helgat fädrens dar, och gett dem salig ro!

Det är det bästa arv åt dig jag överlåter:
behåll det ömt! — hos Gud vi få då famnas åter . . ."
Nu solen sänker sig — och denna sköna grupp
hemvänder hand i hand, där mellan trän står upp

ett stilla lantligt tjäll, i fri och enkel fägring,
omvärvd av änglars här i fredande belägring.
Lärt av den bästa mor, ett bamsligt böneljud
med känslig andakt höjs till mänskors far och Gud;

den bön, som varje kväll och morgon sig förnyar,
och ifrån hjärtan går, och tränger genom skyar:
"Välsigna, himlafar, var redelig och god!
Väck upp den rikes bröst, att öva ädelmod!

Se ned till plågans bädd och uselhetens kärvar,
och fliten, som sitt bröd i anletssvett förvärvar!
Din ande lägre sig, beskyddande och ljus,
kring Sverges trogna barn och Sverges kungahus!

Med friden vid sin hand och äran vid sin fana,
må landets gode far, i lång och lycklig bana,
ge våra värv, vår gräns och våra lagar skygd:
må, av hans föresyn, till vishet, kraft och dygd,

en ättling fostras upp, och som sitt högsta veta,
att fader ock en gång för sälla skaror heta,
och folkets späda barn, kring ungdomsfurstens tron,
med tjusning vänjas re’n att heta hans nation!"

J O Wallin: