brast dalen ut och upp åt berget såg;
«Vad har du väl att dig förhäva över?
Ej ens så mycket ved, som byn behöver,
ge dina magra mossbelupna träd,
då jag förser den så med hö som säd.»
«Vem», svarte berget, «ger dig skygd mot Norden?
Vem gjuter källan i ditt sköte ner,
där hon ifrån en bäck en å är vorden,
som dig så fruktbarhet som skönhet ger
och med sitt strömfall även mal den gröda,
vars skylar kröner dina söners möda?
Men kunde jag väl det, om över dig
Han, som oss båda ställt, ej upphöjt mig?
För övrigt att oss båda spara
ett fåfängt kiv i långa tal,
så borde jag helt enkelt svara,
att jag är berg och du är dal.»
F M Franzén:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar