Det var den tid, då våra fickor spändes
av kantstött frukt med regnvåt lera på.
Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes
och sken på kräftfat i en mörk berså.
Det började bli nästan kallt att bada,
och snåren sveptes in i spindelväv.
När sista lasset kördes till sin lada,
var rymden kyligt klar och blåsten sträv.
Det var de dagar, då man girigt vägde
var timma, som fanns kvar till lovets slut.
Det var den tid, då varje timma ägde
sin egen kraft, som måste vinnas ut.
Och ändå hände det, man smög sig undan
från leken till en backe, där man låg
och såg med tioårig, svart begrundan
på svalors flykt och vita skyars tåg.
Så reste man en kväll, då solen väckte
en djupröd glöd ur alla timmerhus.
Man höll den avskedsgåva sommarn räckte,
en påse astrakaner mot sin blus.
I tårögd tystnad for man till stationen,
och runtomkring en höjde syrsor gällt
den sista glädjedruckna sommartonen
från boskapstrampade och tomma fält.
Helt underbar dikt som drabbade mig just i kväll via tv-programmet "Helt lyriskt". Jag kände inte till denne poet, men skriver själv poesi och ser Ferlin som min stora förebild.
SvaraRaderaJa du Lars, två och ett halvt år senare läser jag din kommentar. Jag har läst den här dikten för mina pojkar sista dagen på sommarlovet i ungefär 10 år nu. Roligt att du skriver poesi själv! Ja, Ferlin är fantastisk! Jag ser fram emot 2031 när hans verk blir fria att publicera :oD.
RaderaLarz heter jag. Med z.
SvaraRadera