När först jag mötte dig en vår,
så glänste locken i ditt hår
och fladdrade i havets vind,
den rörde fuktig vid din kind.
När du blev min, den smekte tung
min mun, som kysste het och ung,
och sedan gav du den till tröst
en avskedsstund en ödslig höst.
Kamraterna - vart ha de gått?
De skiftade från brunt till grått
och gömdes i ett mörkt kvarter,
ett rum, som ingen öppnar mer.
Men ofördärvad glänser än
den lock, du skänkte åt din vän.
Den skulle åter för en stund
beskugga lätt din pannas rund,
om blott jag bar den till den dörr,
där du välkomnade mig förr.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar