Vineta

Jag stannade studsande, frågande,
och vände blicken mot Skåne och Ven;
där kom genom rymden ett sken,
ett löpande, tändande,
vitt och bländande,
ett hörbart lågande,
ett flammande sus...
och dock var allting blott en grådags bleka ljus
och Sundets vardagsbrus.

Jag stod där lyssnande, spanande;
där gick genom rymden ett tonande glam,
som sökte mig, ville med makt till mig fram...
Jag stod där spejande, anande...
Med skuggor och ljusningar
i blågrått blekaste
skiftningar ilande
tusen små krusningar,
de aldrig vilande,
flämta och fladdra,
pluddra och pladdra,
gnola i vekaste
böljeslag...
en vårligt ljum och stilla januaridag.

Och ljusglansen steg och sorlet med den
på skymmande synrand i öster,
blev ögon, gestalter och anleten
och många människors röster,
en enda strålande gillessal
med visor och tal och klang av pokal,
ögon jag sett i, det var en gång,
och händer jag tryckte för längesen,
som räckas mig, glänsa i minnets sken,
slå över åren sin gyllene spång...

Och det brusar som full orkester,
och det är dock blott ekande rester,
ett skimrande fata morgana
vid en krökning av livets bana.

Ty glammande sal av glans och gull,
som tändes, väckt ur sin långa blund,
den ståndar därnere inunder mull,
den ståndar därnere på havsens grund,
såsom staden som sjunkit sen många år
och med torn och tinnar i djupet står.

Ty glansen är blott irrblossets sken,
och dansen går av de dödas ben,
och sorlet är osäll anda som kved,
när häxan på sitt kvastskaft red
över gravens, dödens och minnets sten.

O Hansson: