och visheten med Salomo fick konungsskrud,
men störst, o Israel, var han, vars namn du fick,
som kämpade i ensam natt med Gud.
Väl krävdes ynglingsmod att filistén stå mot,
att varda slagnas slunga och förtrycktas röst,
men väldigare stå mot Herren Zebaoth
och kämpa hela natten bröst mot bröst.
Kanhända David ryggat här tillbaka brått
och Salomo här legat stel och blek av skräck?
Hell Jakob - du stod fast, tills diset lekte grått
kring tvekampen vid Jabboks vattubäck!
Väl skälvde hjärtat ensligt, man, den stund du såg
den Okände och rätt förnamn vem kämpen var -
du spände tag, du stred som båt mot väldig våg
och över glänste stjärnehimlen klar.
Väl blev i mörkret gång på gång som is ditt blod
då tätt invid dig kändes kämpens andedräkt,
men ångestsvetten släckte ej ditt hjältemod -
du stridde för din själ och för din släkt.
En hjälte David var, av mängdens tack belönt,
och visheten, o Salomo, har krönt din själ -
men hjälten ifrån Jabboks vad har Herren själv bekrönt:
du stritt med Gud och vunnit, Israel!
R Jändel:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar