En skål i det gröna

Sångare alla! Glättigt nu hälsen
våren med sångens gudomliga ton!
Vintern har riktigt fått uppå pälsen,
grusad är ren hans försilvrade tron.
Ångrande tårar gråter den stränge,
hejdar förgäves solgudens spann;
hårdhänta herrar härska ej länge -
vintern är nordens Kristian Tyrann.

Våldet var alltid fäst vid hans spira;
påbud han hade som baraste hin:
ylle om magen skulle man vira,
huvud och axlar stoppa i skinn;
källvatten tordes man knappast att smaka,
jämt fick man elda och passa på spjäll;
ständigt man skulle bränderna maka,
sitta i lampos från morgon till kväll.

Knappast man tordes gå utom knuten,
isbark och snöglopp ständigt det föll.
Ville man trotsa, fick man på truten,
själva Guds sol uppå avstånd han höll.
Dito på sjöar bojor han lade;
hemskt från vart tak hängde mördande spett.
Mulen och kulen, aldrig han hade
ringaste tecken till människovett.

Efter hans pipa ingen nu dansar,
rättnu man andas kan som förut.
"Våren är kommen. På sina kransar
ängarna binda." Våldet är slut.
Nu kan man hänga pälsen i skrubben,
lappskor och muddar på vind bära upp.
Självaste Flora dansar i stubben,
fläktar i vinden sin blomstersalopp.

Våren är kommen. Glädjen och sången
följa som eviga änglar hans spår.
Soven I, skalder? Fram med basongen!
"Lärkorna sjunga: nu är det vår!"
Sorgen i hjärtat ligger begraven,
smärtan, den otäckan, känner jag ej.
"Upp genom luften, bort över haven"
hör man ej annat än hipp och hurrej.

Orren i skogen spelar och blundar -
man kan bli tokig. Hit med kantin!
"Vikingasäten, åldriga lundar!"
Sverige, din skål uti skummande vin!
Du är ungdomlig, vårsmyckad vorden;
hör vilket jubel kring berg och kring dal!
Maken till gumma finns ej på jorden -
Svea! din skål ur min fyllda pokal!

E Sehlstedt: