Sälla parker, täcka lundar
i det ljuva Stockholms sköt,
där herdinnors trogna hundar
känna deras herdars nöt,
där all kvickhet av naturen
spelar på de glada torg
och där mänskan, liksom djuren,
aldrig vet av minsta sorg!
Marken blomsterströdd vi finna,
varav lukten är så skön.
Under fönstren källor rinna
med ett sakta sorl och dön.
Skogen pryder våra hamnar,
där uppstämmer fåglars sång;
nymfer i satyrers famnar
finna där ej dagen lång.
Från de rum, där saften talar
av ett bränt och mältat korn,
hörs de ljuva näktergalar
bland ett ljud av herdars horn.
Ja, på själva sömnens timmar,
när man glömt den klara sol,
gamla Pan ur grottan stimmar
med sin kära krogfiol.
Våra fält, så släta, mjuka,
vilka kärleksmatta ben.
Hjärnor, hjärtan, yra, sjuka,
få här luften tyst och ren.
Här blir aldrig vänskapsbandet
rivet löst av split och krig.
Du gemena ro på landet,
far nu väl och skäms och tig!
O v Dalin:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar