det sekelgamla, som förbinder oss
till tack mot Sverige? Varför ej? Här är det!
Gå först ett steg i söder över viken
till esten, till vår broder. Fråga honom
vad lott han burit och vad nu han är!
Gå sedan österut. Träd fram på vida,
oöverskådliga, fruktbara slätter
långt mot Ural, och fråga kumlen där
om de förgångna folk, varthän de gått,
vi de ej leva, vi på deras grifter
med möda letar forskaren ett namn.
Och om då smyger skygg vid flodens stränder
en fattig tscheremiss, ostjak, mordvin,
i djurhud klädd, med vildens rädda blick,
med hedendomens mörker i sitt hjärta
och ingen mänsklig kunskap under pannan,
så fråga även honom om hans lott!
Han skall, som esten, svara på din fråga,
att också han en gång var stark, som du,
och fri, som du, och rik på svedjemarker
och boskapshjordar och en framtids hopp.
Men fråga icke mer - vänd skyndsamt åter
från dessa stäpper till ditt fria land,
och jämför oss, dig själv och dina bröder,
med dem där borta! Mät med oförvillad
och rättvis blick vad seklerna beskärt
åt dem och oss: - vår frihets gamla grund,
vår arvslott i Europas rika bo,
vår lag, vår sed, vårt vetande, vår tro;
och om du då är blind, skall kyrkans mur
och domarsalens bord och skolans bänk
och bondens plog och hantverksmannens hyvel
och hamnens skepp och dina städers torg
och sist din egen stämma svara dig:
Här är skuldsedeln! Här är allt ditt land,
som vittnar om vad du i arv har fått
av västerlandet! Utan denna skuld,
förmätne frågare, vad vore du?
Du vore tschuden, som gått under jorden,
du vor´ ostjaken, irrande på heden,
du vore esten, tyngd av seklers ok,
och aldrig höjde du i folkets rådsal
din fria röst till tacklöst, tanklöst hån.
Så skulle de dig svara. Om du säger:
Vi bördat skulden av med blod, med aska,
med hjältebragder och med store män;
och om du säger: Det är vi, som sådde
vårt korn i askan; det är vi, som byggde
vårt hus ur gruset; det är vi, som buro
i oförskyllda fejder härjarns hugg
och bärgade ur seklers natt och sorger
vår nutids frihet, ljus och självbestånd;
då svarar hävden: Detta allt är sant;
riv sönder skuldebrevet - med ett villkor!
Jag löser dig från alla forna band,
när stjälken växer utan rot, när axet
ej mera prisar såningsmannens möda,
när det förgångna ej är nutids grund,
när minnet ej är hoppets barndomsvagga,
när vandrarn trampar på sin trogna stav,
när vuxen man förnekar ynglingår,
när folken uppstå utan ljus och värme,
som svampar i en dimmig natt ur jorden,
och när historien, trött att allt försona,
belönar otack med en ärekrona.
Gå, handla som dig lyster, du är fri.
Slit sönder sedeln. Ingen annan domstol
än gärningarnas frukt skall döma dig.
Var man för dig, det är din fulla rätt;
men tro ej mer din stridskamrat i nöden;
han skall förråda dig. Tag dig till vara
för detta barn, som du har älskat, vårdat
och fostrat upp; det skall förneka dig.
Var ädel känsla i ett mänskobröst
är själviskhet; hon ljuger, ljuger blott
och tänker blott på sig... Gå, frågare,
är du nu nöjd? Är nu din räkning kvitt?
Farväl! Nog stå vi utan den valutan,
och gamla Sverige lever oss förutan.
Z Topelius:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar