stiger solen igen upp ur sin nattilga bädd;
ser sig med glänsande ögon omkring och nickar "god morgon"
vänligt åt dalar och berg, glädjen och livet och mig.
O, vem ville väl stum och mörk i det strömmande skenet
luta sitt huvud och tyst tänka på dagens besvär?
Allt vad som rör sig i luften, och allt vad som rör sig på jorden
nyss har vaknat och gläds nu åt sitt yppiga liv.
Vile de väldiga böckerna med sin viktiga vishet;
liksom en flyktande dröm bleknar den töcknig och flyr.
Men för min blick, när jag höjer den upp, står morgon och solsken,
morgon och solsken och liv, leende, vart jag ock ser.
Låt mig glädjas däråt! Som svanen simmar i viken,
simmar i glädje och ljus, fri och lycksalig, min själ;
och mitt hjärta blir lätt, och fullt av lyckan att leva
klappar det vänligt och varmt, stolt av sin ungdom och eld.
Klappa, du brinnande, snart förgängliga hjärta, så länge
glädje och vänskap och sång blomma på jorden för dig!
Hell! I morgonens glans, då livet ur drömmarna vaknar,
vaknar ock nyfödd och fri glädjen igen i mitt bröst.
Skrämmen den vingade ängelen ej, o jordiska tankar,
I, som med långsam gång kommen och kläden med is
allt, som himmelen speglar uti sitt glänsande öga,
allt, som begynner att glatt blicka mot världen och Gud.
Sägen mig ej vad den är; ty allt gudomligt och himmelskt
kan du, o arma förstånd, evigt dock icke förstå.
Men som i blommans kalk, då nyss den sig öppnat för solen,
vilar osynlig dess doft, vile den himmelska här!
Vore jag evigt ett barn, så skulle ock glädjen för evigt,
gästen från himmelens land, trivas och bo i mitt bröst.
Hell! I morgonens glans, då livet ur drömmarna vaknar,
vaknar också i mitt bröst vänskapens längtan och lust.
Nog är du härlig, o jord, och skön är din blommiga panna,
älskade aningar nog glöda alltjämt i min barm;
men det allt är dock dött och det livande ljuset är borta,
om vid min sida ej står trogen och älskad en vän;
älskad en vän, som glädes med mig, vars vänliga öga
blickar med kärlek och fröjd varmt och förtroligt i mitt.
O, vem ville ej hän från livets frostiga branter
störta sig lycklig uti vänskapens öppnade famn?
O, vem kunde väl så framleva den tröga minuten
ensam på jordens rund, ensam och mörk och försmådd?
Skapte du, Gud, mitt hjärta så fullt av brinnande kärlek,
gör du dess längtande fröjd evig och yppig däri,
vill jag ock älska din värld och vill jag det flyktiga livet
leva med mänskor och glad verka bland dem vad jag kan;
vill jag med trohetens makt och det fulla förtroendets glädje
varmt omsluta min själs dyrbare älskling och vän,
trycka hans hand och värma hans bröst och ömt i hans öra
viska ett darrande ord: tag av mig, älskade, allt!
Vore han hård som sten och kall som den vintriga drivan,
skulle hans hjärta ändå eldas och smälta vid mitt;
liksom Pygmalion ock med kärlekens levande låga
väckte sin marmorstod fordom till känsla och liv.
Dock, vi talar jag så om den ljuvliga lyckan att älskas
jollrande, liksom en pilt jollrar och bliver ej trött?
Står blott du för min blick och ser jag ditt redliga öga,
bleknar det allt och till stoft sjunker det, som det ock är.
Låt oss älska, o, låt oss för dygd och sanning tillsamman
brinna beständigt, o vän, brinna och verka och dö!
Hell! i morgonens glans, då livet ur drömmarna vaknar,
vaknar ock sången och vill spelande leka en stund.
Ringa är priset ändå för de flyktiga sångernas joller,
ringa och barnslig ändå är deras glädje och fröjd;
tankens manliga värv och det djupa begrundandets allvar
anstå bättre en man, han som till allvar är skapt.
Stundom tänker jag så; men bort, I mörka demoner,
som i mitt Eden med makt trängen er härjande in!
Är jag ej lycklig? O, är ej livet mig lätt som en vårdag,
när det av diktens sol härligt förgylles och värms?
Dväljes jag icke med fröjd i mitt hjärtas ljuvliga trollvärld,
som mig lockar alltjämt, öppen enär jag det vill,
glad som ett barn och rik som en kung, som sitter och tronar,
stolt av sin ära, och ser rike och land, som är hans?
Ack, i var människas själ det bor en känsla för dikten.
Om hon ej tänker därpå, om hon ock själv det ej vet.
Allt vad i själen sprider det vårliga skenet och allt vad
livet förljuvar och gör hjärtat så fullt och så varmt,
det är allt poesi, och allting är grått den förutan,
men såsom solens ljus gjuten den är överallt.
Så har jag sjungit en sång i morgonens gryende skimmer,
till dess präktig och klar solen på himlen gått upp.
Glädjen och Sången och Vänskapen äro med morgonen syskon,
trivas så väl i dess glans, slockna kanhända med den.
Innan de irrande fly, så länge de bo i vårt hjärta,
fläkte de svalka och frid, älskade, även åt dig.
Gungat har jag en stund på sångens melodiska vågor,
gunga du även på dem sorgfri en flyende stund;
bundit har jag en krans av snart förvissnande blommor,
innan de vissna likväl, kastar jag dem för din fot.
L Stenbäck:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar