tisdag 18 april 2023

100 år sedan Södergrans död: Dionysos
















O Dionysos, du kommer med solens spann ur fjärran rymd.
Den förgråtna jorden väntar, en bedjande kvinna.
O Dionysos, Dionysos!
över våra huvuden höra vi dånet av ditt spann.
Befrielse, befrielse
sjunga de snabba tyglarna.
O Dionysos, Dionysos,
jag klamrar mig upp i ditt spann,
med vanvettiga händer håller jag mig fast i hjulen.
De vanvettiga mäkta allt.
En stråle vårsol stiger jag ned i din vagn.
Omkring oss intet än den vårblå rymd.
När fåglakörer jubla till på jorden,
går ditt spann som stormen.
Alla rymder sjunga uppståndelsen.

Bikt

 














Djupt nere föddes jag, där nöden bor,
ett dystert land i ständigt tröstlöst söcken.
Jag ser det än igenom årens töcken,
hur Sorgen satt vid vaggan hos min mor.
När dagen lekts till slut bland sten och sand,
i gråt och bittra ångestdrömmar låg jag,
men när jag väcktes, med förundran såg jag
en outsläcklig fackla i min hand.

Du vilsna stråle från ett fjärran ljus,
hur blev du så ett bloss i mina händer?
- Jag lyste ner i mörkrets öde länder,
jag sade: följ mig till min facklas hus!
Men ingen hörde mig. Allen jag gick,
och ljuset ifrån undrets världar höga
blev mig till hån - det öppnade mitt öga
för allt, som mörkret borde gömt min blick. -

Jag såg min nakenhet, min värnlöshet,
hur olikt allting var, mot det jag drömt mig.
Jag ville släckt min facklas sken och gömt mig
i mörkret undan all min ensamhet.
- Men nej, den var mitt eget ödes dom,
och den var själen i min egen vilja.
Nej, intet skall från dig mig kunna skilja,
mitt Kainsmärke och min rikedom.

Mot mörkrets murar skrek jag ut mitt kval,
och jag förbannade mitt hårda öde.
Ja, jag har längtat vara bland de döde
i jordens mylla, tung och god och sval.
Mitt hjärta, hårt och svart som diamant
har gnistrat utav hat och skälvt av vånda.
Men nu är blitt. Snöklockor ser jag stånda
och ringa vår vid ödevägens kant.

Det är i doftande och klar april
och nya vindar famna om min panna.
Vek är min mun och vill ej mer förbanna,
men ljust och vårligt tala livet till.
Jag såg väl något gott och skönt ändå
slå ut ur allt det onda mig vart givet.
Det är en helig glans vid själva livet,
och mot dess källa vill jag ödmjukt gå.

Det är som nyss jag trätt inom din port,
mitt liv. Jag känner mina läppar småle
mot dig, mitt hjärtas underliga stråle,
ej hånande, som förr de ofta gjort,
men som när barnet ler mot julens ljus.
Glad vill jag vårda dig, min dyra gåva.
Och jag vill vaka där de trötta sova,
och jag vill bedja i de sorgsnas hus.


 R Jändel:

måndag 17 april 2023

Ett beslut












Du handskas hårdhänt med min trånad,
förtjusande men grymma själ, 
och under denna sista månad 
jag skrivit mer än sju "farväl". 

Du hotar jämt att krossa drömmen, 
och jag har tänkt varannan kväll 
att gå och dränka mig i Strömmen 
och flyta upp vid Grand Hotell. 

Nu är jag mer än led på sorgen, 
och manligt stolt jag säger dig: 
när du på allvar ger mig korgen, 
då dränker jag på allvar mig.

En kråka sitter på björkekvist

 

 





'




En kråka sitter på björkekvist,
en stor, en stor, en stor.
Han är så fuller av argan list
och glor. Och glor. Och glor.
"Jag tänker flax, jag tänker krax,
jag tänker äta upp er strax."

Ur bröllopsskriften Kärleks-ur och prövosten

 














Jag kan mig ej förstå på orrens slappertyska,
Gud vet, vad trasten vill, jag tror han talar ryska;
likväl så ser man, mor hon nalkas tätt till far,
så är väl talet mörkt, men meningen är klar.



J Runius:

söndag 16 april 2023

Jesus lever - graven brast

 















Jesus lever - graven brast! 
Allt är underlagt hans välde. 
Nu det står för evigt fast 
att hans död som lösen gällde. 
Så blev döden vänd i seger, 
graven brast och Jesus lever! 

Jag har vunnit - Jesus vann! 
Han gjort allt vad lagen kräver. 
I sin död han satan band, 
jag en dyrköpt frihet äger. 
Öppen har jag himlen funnit, 
Jesus vann - och jag har vunnit!


Hans kropp är inte död men helt förvandlad





















Hans kropp är inte död men helt förvandlad
och oberoende av rum och tid.
Han överför sitt hjärtas eld till andra,
och där den brinner upphör döden, allt får liv.

Hans kropp är inte död men helt förvandlad
och oberoende av rum och tid.
Han andas på de sina här i tiden
och andas genom dem förlåtelse och frid.



©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 

Ja, visst gör det ont när knoppar brister


Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är som värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädens knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
 
K Boye:

Björnen ovig, ful och grov

 



















Björnen ovig, ful och grov
trives gärna högst i Norden,
söker mordiskt efter rov
och förhärjar boskapshjorden,
under hela vinterns tid
liksom i en dvala vilar,
men om våren kvicknar vid
och till nya anfall ilar.

torsdag 13 april 2023

Variatio















Det vetebrödsvita och gudsängelrena 
med Herren-vare-lov och Gudsfrid - 
de hava väl ock litet rätt, som mena, 
att slikt smakar gott för en tid. 

Dock finns det en smak av det sillsaltbittra, 
rätt god, om ock icke så ljuv 
- den länge hört småfågel pipvackert kvittra, 
vill gärna höra tjutet av uv. 

Men blir det för mycket "uhu" och "klävitt", 
då börjar vårt huvud att värka, 
då vilja vi åter bli kvällstjutet kvitt 
och längta till morgonens lärka.

onsdag 12 april 2023

Levnadsåldrarna

 

















Ja, hela världen
en skådebana är, och alla mänskor
så män som kvinnor, spela på densamma.
Var har sin stund att komma och att gå,
och en har många roller för sin livstid.
Sju åldrar äro akterna. Först barnet,
som kväljs och skriker i sin ammas famn.
Sen grinig skolpilt med en packe böcker;
han med sitt glatta morgonanlet kryper
som snäckan trög till skolan. Därpå älskarn,
som pustar, lik en masugn, vemodsvisor
om flickans ögonbryn. Soldaten sen,
som full av svordom, lurvig som en björn,
om hedern sticken, lysten efter gräl,
uppsöker bubblan Ära mitt i gapet
uppå kanonerna. Så kommer domarn
med kullrig mage proppad med kapun,
sträng blick och skägget efter regler klippt,
med tänkspråk full och med prejudikater.
Hans roll är slut; i sjätte åldern syns
en mager narr, en pantalon i tofflor,
glasögon, stora fickor på sin nattrock
och ungdomspermissioner ännu sparda,
en värld för vidsträckt för hans skrumpna vador;
hans mandoms basröst övergår igen
till barndomens diskant med gnäll och dallring.
Den sista scenen av dem allesamman,
som slutar detta rika skådespel,
är barndomen på nytt, fullkomlig glömska
och utan tänder, syn och smak och allt.

W Shakespeare:
Porträtt som anses föreställa William Shakespeare, daterat omkring 1610.

100 år efter Södergrens död: Vårmysterium





















Min syster 
du kommer som en vårvind över våra dalar... 
Violerna i skuggan dofta ljuv uppfyllelse. 
Jag vill föra dig till skogens ljuvaste vrå: 
där skola vi bikta för varandra, hur vi sågo Gud.

100 år efter Södergrans död: Fråga

















Jag behöver ingenting än Guds nåd. 
Genom livet går jag i ett rus. — — — — — — — — — — —  
O du sällsamt blixtrande verklighet — —  — — —  
finnes ett fat 
för mina några droppar rosenolja?

100 år efter Södergrans död: Hemlighet
















Månen vet... att blod skall gjutas här i natt. 
På kopparbanor över sjön går en visshet fram: 
lik skola ligga bland alarna på en underskön strand. 
Månen skall kasta sitt skönaste ljus på den sällsamma stranden. 
Vinden skall gå som ett väckarehorn mellan tallarna: 
Vad jorden är skön i denna ensliga stund.

Är det du är det du allra käraste barn

 



















Är det du, är det du, allra käraste barn,
som har kommit till sist ändå?
Om du kunde begripa, vad jag längtat,
men det kan du visst aldrig förstå.
Tänk att du skulle komma till sist,
det vågade jag väl knappast tro,
fast det var då min enda beständiga dröm,
som aldrig kom till ro.

Kom och sätt dig hos mig, lilla barn.
Får jag krama dig sakta ett slag?
Jag vill känna, att du är mig nära,
jag vill höra dina andetag.
Tänk, vad allting konstigt och krångligt
med ens blivit lätt att förstå.
Hjärtans allra käraste barn,
så väl att du kom ändå.


H Löwenhjelm:

Evangelisten med käppen

 





















Jag kände en man
som ville predika evangelium,
och han hade ändå tagit studenten...

Han gick med sin vän på gatan
förkunnande det glada budskapet,
men vännen fattade det icke.
Evangelisten försökte
om och om igen,
han försökte på det viset,
och det och det och det -
men det var stopp,
vännen fattade inget,
åtminstone långt ifrån riktigt.

Han kanske inte kunde fatta
något vidare,
eller han tänkte mer på boxningsreferaten
eller nästa växelomsättning...
Det var som att slå pannan mot en mur
och förkunnaren vart trött,
han grep sin vän i kragen,
slog honom i skallen med käppen
och skrek förtvivlat:
Böj dig i Jesu Kristi namn!

Det blev stor uppståndelse.
Folk kom till, men de lugnade sig snart -
det var bara en full student,
som var ute på upptåg.

Men den som haft något att förkunna
för människorna,
aldrig så litet,
och velat av hela sitt hjärta
bli begripen,
han förstår och förlåter den där
evangelisten med käppen.


 R Jändel:

tisdag 11 april 2023

I en bok

















Ord, vad äro ord i världens nöd?
Stenar äro orden, Det är bröd,
bröd och broderskap all världen saknar.
Är du vaken, då är saken klar:
Allas broder delar med envar.
Sover du - det är på tid du vaknar!

(1924)

Aprilverk om vår härliga tid

 

















Stor sak i forna dagar
och i den gyllne tid!
Vår ålder mig behagar,
han är mig skön och blid.
Om själen ej har styrka,
så blir dock kroppen fet,
och världen får nu dyrka
en ädel veklighet.

Låt gamla knarrar skryta
med mången möglad sak:
låt misantroper ryta
mot all vår nya smak:
jag tackar kärlekslagen
samt far min och hans fru,
som så ha passat dagen,
att jag är födder nu.

Ack, min dumma fäder!
Om I dock hade sett
vår levnad, mat och kläder,
vår höga smak och vett,
jag tror, I skullen blygas
och på ert plumpa vis
i magen övertygas
om våra paradis.

Jag vet ej vart de famla,
som er för gamla ta;
nej, vi ä´ rätt de gamla,
den äran få vi ha.
Vår värld sig nu beropar
på ålder, klok och stolt;
I voren unga glopar,
då världen gick i kolt.

I levden som i dvala,
enfaldigt, fromt och fritt;
knappt vissten I omtala
det kära mitt och ditt;
er rang, er plats, ert bästa,
allt lät ni gå förbi,
och var en var er nästa,
som skapad var som I.

Men att man så förliktes,
förtjänar näppligt tack:
på gods ej mycket sniktes,
där mest var fattigt pack.
Där kunde ro ej fela,
ty den om intet rår,
har ingenting att dela
och sällan trätor får.

Där blott förtjänsten lyste,
där var strax adlig hjälm,
och den blott skrymtan hyste,
den var hos er en skälm.
Den blott till dygd var födder,
den var av kungligt blod,
och fast han kom från slödder,
så togs han dock för god.

Er vänskap gick som tjuren
den dumma stråten fram.
Månn vår har den naturen?`
Nej, bort med sådan skam!
Vi ändre tro och sinne
tolv gånger på ett år:
i dag är man ur minne,
där man haft nåd i går.

Att fint och hövligt drilla,
att byta färg och hamn,
det hölls bland er för illa,
allt nämndes vid sitt namn.
En klok fick heta kloker,
fastän han godsint var;
en toker hette toker,
fastän han purpur bar.

I lag med slika dumma
en ringa spis man fick,
där must och mjöd och mumma
var deras bästa drick.
Knappt kunde man en frossa
av deras rätter få,
och knappt med drickan lossa
förståndet ur sin vrå.

- - -

Ack, dumma släktregister!
Ju mer på er jag ser,
ju mera blir jag bister,
jag gråter och jag ler;
jag ser på edra kläder,
hur dumt en tröja skars,
och hur det grövsta läder
av själva prinsar bars.

- - -

Ack, middag, som nu nalkas,
du rör min fina smak!
Båd håg och tunga svalkas
av mången artik sak.
Knappt vet man vad man äter,
och magen, ögats tok,
åt hjärnan lydigt mäter
sin kraft att vara klok.

- - -

Ack, säll är denna tiden!
Allt har nytt liv och mod.
Man ser ju kärleksstriden
i sextiåra blod:
hur gummans ålder myser
åt alla flickors bruk,
hur gubbens brånad lyser
uti en ung peruk.

Så kvick är också kraften
av våra lärdas vett.
Den gamla visdomssaften
var grov och dracks med svett:
all mjölken i sin maga
det snåla snillet drog;
nu plä´ vi gräddan taga,
och därmed ha vi nog.

Till höjden kan man svinga
hos oss med ringa flit;
man lyser nu med ringa:
med namn och blott kredit.
Man är ej det man säger:
en dräng är herren lik;
fast man en fyrk ej äger,
så syns man likväl rik.

Ett ädelt högmod kittlar
båd mans och kvinnas håg.
Tillförne utan titlar
man i sin koja låg.
Då skull´ man folket truga
till tjänst med pock och bön;
nu drar den minsta fluga
till hovs för rang och lön.

Ja, allt har annat väsen
än i de gamlas dräkt.
Vår liv bland blomstergräsen,
som källan, skyndar täckt.
Man lever som man finner
bland nöjen tusenfalt,
man dör så gott man hinner,
och därmed är det allt.

Se så, I gamla drakar,
tag nu ert pris igen!
Här sen I edra makar
och edra övermän.
Allt det I kunnen skryta,
det är av edra barn:
med er att vilja byta,
det vore guld mot skarn.

Förr skall man mig få stoppa
ett dygn bland fäders ben,
förr skall man mig få doppa
i hamnen vid Aten,
där dygd och sorgligt snille
inpintes gamla hjon,
än jag nu bland dem ville
uppfrejda min person.

Förr blir kung Månses kappa
min Cloes triumfant,
förr skall man mig få klappa
med drottning Karins vant,
än jag vill nånsin stöka
de gamlas mörka bo,
att i de tider söka
min sällhet och min ro.


O v Dalin:

måndag 10 april 2023

Sommarsång
















Kom Rosenröd, kom Hjärtegull, 
att med poeten vänslas!
Av intet vin blir man så full
som av en vårlig känslas.
Står ej i vindens aftonsus
med blommor lika vita ljus
var prunkande kastanj?
Kom, fyllom våra hjärtans krus
med sommarens champanj!

Har ej var salig stund jag fått,
jag prisat som den bästa?
Men varje möte, som har gått,
har ropat på det nästa.
Och dröjde du en natt och fick
jag gripa lyckans ögonblick,
och var i allt du min -
i samma gryningsstund du gick
steg Längtan gråtögd in.

Så har jag städse älskat mest
var stund av våra stunder,
ty sommarn blev mig till en fest
med lönlig lyckas under.
Det var ditt eget väsens skull,
din makt av kvinnlighet
i blicken, barmen som stod full
din kära röst, ditt skära hull,
din sunda sinnlighet.

Å, våra hjärtans gästabud,
de äro alla stulna.
Med sommarn skall vår högtids skrud
i molnig stormtid gulna.
Tills hösten tutar sin fanfar
och solen skiner skarp och klar
på jordens mogna must -
dröj, plötsligt älskade, och var
min längtan och min lust!

(1917)

Dömd





















Har du ännu inte tänkt på
din bedrövliga moral
och att gamla tanter blängt på
dig och vädrat en skandal?

Vet du inte att det står en
käring i varenda port,
att av var och en du får en
läxa för den synd du gjort?

När du går med sång i själen
till ett mötes äventyr,
trampar tadlet dig i hälen -
- tadlet inga vägar skyr -

och det klöser dig och river
och ger knappnålsstyng och bett
bara därför att du giver
allt du äger alltför hett,

bara för att ej din egen 
själ av eld och moln i storm
lärt sig räkna orden, stegen,
strypt sig i de flestas form.

Men jag kysste dig och såg din
själ i dina ögons par
och i munnens linjer låg din
gåtas grymma lösning bar.

Du har frusit, farit illa
mitt i allt ditt överflöd,
som en annans vigda frilla
levde du och var dock död.

Därför blir var kyss jag får och
varje smekning ren och skär,
ty de gömma bittra år och 
ungt okuvligt livsbegär.

(1917)

Sång för män

















1 maj 1917

Upp, alla ni, som bett om bröd
men bjudits sten för kaka,
och res er ur er hungersnöd
och slunga den tillbaka.
Ni morrade i gränd och kåk
och hotade i bladen -
säj, har ni glömt ert gamla språk,
som hette Barrikaden?

Det finns väl än, ni svältens folk,
en Brutus, som kan gripa
den egna rättens kalla dolk
och dom i landet skipa.
Det finns väl än, ni bistra män,
en lunga, som kan ropa
till storms mot fogdarna igen
och rent i huset sopa.

Hur länge tål ni Våldets black
och Hungerns rep om foten?
Upp, upp i hybble och barack!
Ryck nesan upp med roten!
Geväret har en hane: spänn
och låt den hanen gala!
Ni ha så länge tadlat, män,
nu är det tid att tala.

100 år efter Södergrans död: Smärtan






















Lyckan har inga sånger, lyckan har inga tankar, 
lyckan har ingenting. 
Stöt till din lycka att hon går sönder, ty lyckan är ond. 
Lyckan kommer sakta med morgonens susning i sovande snår, 
lyckan glider undan i lätta molnbilder över djupblå djup, 
lyckan är fältet som sover i middagens glöd 
eller havets ändlösa vidd under baddet av lodräta strålar, 
lyckan är maktlös, hon sover och andas och vet av ingenting... 

Känner du smärtan? Hon är stark och stor med hemligt knutna nävar. 
Känner du smärtan? Hon är hoppfullt leende med förgråtna ögon. 
Smärtan ger oss allt vad vi behöva – 
hon ger oss nycklarna till dödens rike, 
hon skjuter oss in genom porten, då vi ännu tveka. 
Smärtan döper barnen och vakar med modern 
och smider alla de gyllene bröllopsringarna. 
Smärtan härskar över alla, hon slätar tänkarens panna, 
hon fäster smycket kring den åtrådda kvinnans hals, 
hon står i dörren när mannen kommer ut från sin älskade... 
Vad är det ännu smärtan ger åt sina älsklingar? 
Jag vet ej mer. 

Hon ger pärlor och blommor, hon ger sånger och drömmar, 
hon ger oss tusen kyssar som alla äro tomma, 
hon ger den enda kyssen som är verklig. 
Hon ger oss våra sällsamma själar och besynnerliga tycken, 
hon ger oss alla livets högsta vinster: 
kärlek, ensamhet och dödens ansikte. 

100 år efter Södergrans död: Den väntande själen

















Jag är allena bland träden vid sjön, 
jag lever i vänskap med strandens gamla granar 
och i hemligt samförstånd med alla unga rönnar. 
Allena ligger jag och väntar, 
ingen människa har jag sett gå förbi. 
Stora blommor blicka ned på mig från höga stjälkar, 
bittra slingerväxter krypa i min famn, 
jag har ett enda namn för allt, och det är kärlek.

100 år efter Södergrans död: Livet

















Jag, min egen fånge, säger så: 
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet, 
eller en smekning, den man sällan får, 
livet är icke ett beslut att gå 
eller två vita armar, som hålla en kvar. 
Livet är den trånga ringen som håller oss fången, 
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda, 
livet är den nära lyckan som går oss förbi, 
och tusende steg vi icke förmå oss att göra. 
Livet är att förakta sig själv 
och ligga orörlig på bottnen av en brunn 
och veta att solen skiner däruppe 
och gyllene fåglar flyga genom luften 
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi. 
Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova... 
Livet är att vara en främling för sig själv 
och en ny mask för varje annan som kommer. 
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka 
och att stöta bort det enda ögonblicket, 
livet är att tro sig vara svag och icke våga.

100 år efter Södergrans död: Vid stranden

När det regnar och havet är grått, blir jag sjuk ... 
Jag skrattar med solen, jag driver med vinden, jag retas med sjön. 
Hög sjö är det enda jag älskar. 
Jag bor i en grotta med många flädermöss, 
men jag är fin och vit med bedrägliga ögon. 
Mina fötter äro det vackraste jag sett, 
jag sköljer dem ständigt i vatten och skum. 
Mina händer äro sköna och bländande, 
jag strålar upp som hela den muntra och leende kusten.
Vandrare, som gå förbi, blickar jag i ögonen 
att de bliva trånsjuka och rolösa för hela livet. 
Ack, men när jag stöder huvudet i handen – 
vad är det som alltid gör mig så ont? 
Jag stötte mig så hårt mot en klippa den gången, 
jag ville dö, för att jag förgäves sträckt ut min arm 
mot en främling, som jag en gång sett...