Lyckan har inga sånger, lyckan har inga tankar, lyckan har ingenting.
Stöt till din lycka att hon går sönder, ty lyckan är ond.
Lyckan kommer sakta med morgonens susning i sovande snår,
lyckan glider undan i lätta molnbilder över djupblå
djup,
lyckan är fältet som sover i middagens glöd
eller havets ändlösa vidd under baddet av lodräta
strålar,
lyckan är maktlös, hon sover och andas och vet av
ingenting...
Känner du smärtan? Hon är stark och stor med hemligt knutna nävar.
Känner du smärtan? Hon är hoppfullt leende med
förgråtna ögon.
Smärtan ger oss allt vad vi behöva –
hon ger oss nycklarna till dödens rike,
hon skjuter oss in genom porten, då vi ännu tveka.
Smärtan döper barnen och vakar med modern
och smider alla de gyllene bröllopsringarna.
Smärtan härskar över alla, hon slätar tänkarens panna,
hon fäster smycket kring den åtrådda kvinnans hals,
hon står i dörren när mannen kommer ut från sin
älskade...
Vad är det ännu smärtan ger åt sina älsklingar?
Jag vet ej mer.
Hon ger pärlor och blommor, hon ger sånger och
drömmar,
hon ger oss tusen kyssar som alla äro tomma,
hon ger den enda kyssen som är verklig.
Hon ger oss våra sällsamma själar och besynnerliga
tycken,
hon ger oss alla livets högsta vinster:
kärlek, ensamhet och dödens ansikte.
