Psyche

 

I.

Blå mellan gröna bräddar
tungt flyter livets älv.
Sakta för slaka segel
glider mot natt du själv.
Melankoliens fågel
med trötta vingslag slår.
Tystnad av solnedgång
kring vitnande rymder rår.

Aftonens sista kåre
spelar på sävens rör
evighetsvisans moll,
som långsamt i fjärran dör.
Ensamt i natten lyser
kölgången av din slup;
ensamt din stjärna tindrar
upp ur oändlighetsdjup.


II.

Grå mellan gröna bräddar
tungt flyter livets älv.
Bortvänd från tomma vidder,
spanar du mot dig själv.
Fågel med trötta vingar
flyger mot aftonro,
söker med tunga vingslag
in mot sitt hjärtebo.

Rött mellan glesa stammar
lyser ett ensamt ljus
djupt ur ett mörker, fyllt av
granskogens orgelsus -
ödsligt och varmt för själen,
ångestfullt i sin frid,
liksom en senhöstsusning
mitt i försommartid.


III.

Vit mellan branta bräddar
strid skjuter livets älv.
Liksom en snövit fågel
av böljestänk är du själv,
vilken mot rymden svävar,
stigande, frigjord, allen,
högt över ursprungsvågor,
bundna i ramens sten.

Barn utav sol och fradga
steg du ur intets famn.
Ensam i blåa vidder
lyste din vita hamn:
ton, som löste i välljud
böljgångens öde dån,
mullens och stundens drömliv
med evighetskänslans dån.


IV.

Bred mellan vikande bräddar
stilla står livets älv,
ettvorden med sin himmel,
spegelbild av dig själv.
Gyllene blankt, är alltet
ljus av en högsommardag;
hela det vida varat
tindrar av dina drag.

Timme av middagsskimmer,
timme av middagsro.
Ut ifrån ändligheten
spännes av ljus en bro
högt över bräddlöst vidgad
mynning av livets älv,
bottenlöst genomskinlig
spegelbild av dig själv.


O Hansson:

Häggen blommar på Östermalmsgatan

 

Idag är solen stor

och jag dess lillebror.
Goddag, fru Andersson,
var kommer hon ifrån,
så jordgubbsglad,
och rund och sund
av alla wienerbröd.
Idag slog häggen ut
så vit och mjäll som ingen hägg förut.
Ack, vilken kungadag!
Och nu får ingen sörja
på ett litet, litet tag.
God dag, herr Doktor
och Hovpredikant,
skall vi slå vad om påven
och en elefant?
Idag slog häggen ut,
och det är riktigt sant.

I ungdomen

Det glittrar så gnistrande vackert i ån,

det kvittrar så lustigt i furen.
Här ligger jag lat som en bortskämd son
i knät på min moder naturen.
Det sjunger och doftar och lyser och ler
från jorden och himlen och allt jag ser.

Det är, som om vinden ett budskap mig bär
om lyckliga dagar, som randas.
Mitt blod är i oro, jag tror jag är kär
- i vem? - ack, i allt, som andas.
Jag ville, att himlens och jordens allt
låg tätt vid mitt hjärta i flickgestalt.

G Fröding:

Nu har, till sist, jag blitt så sur och lessen

Nu har, till sist, jag blitt så sur och lessen,

så att jag tror jag inte orkar mera;
åt Hälsingland flög mina små intressen,
som en gång hade sig en primavera.

En jurydomstol är mig hela världen,
att "gå på hovbal" vill den mig förmena,
och döma från mig mina slott och gärden
och mina jaktrevir och mina renar.

Vid Gud, jag ville bo på minareter.
Men si, mitt rum befinns bland jordens svaga
och du har sagt, att världens härligheter
vinns blott av dem, som kunna oket draga.

Man unnar mig ej guldet i Alaska,
och nekar mig att höga hästar grensla.
Si, jag är blott en bottenlös tom-taska.
"Jag orkar inte" är min enda känsla.

Att leva pauvre blir till sist för djävligt,
och ingen lindring skänka heta tårar,
när livet lider obarmhärtigt sävligt
framåt i ännu bortåt femti vårar.

Men dö jag vill ej. Har jag fått den chansen
att leva här ett liv på denna jorden,
så skall jag mans stå i och ha balansen,
så länge som det än finns mat på borden.

Och du, som satte dig i domarstolen
och mina låts-domäner dömde från mig,
dig hänger jag liksom en glytt i kjolen
och tigger om en enda smekning från dig.

H Löwenhielm:

God bless you, gamle quaerulant

God bless you, gamle quærulant,
det är min själ en smul ej sant
att du är förorättad.
God bless you, sir! Och tro du mig,
all världen ler så hult mot dig!
Nu kan du vara lättad.

God bless you, sir! Och se dig kring
på jordens underfulla ring
som Noak förr i arken.
Se luften är av fåglar full
och grönska spirar strax ur mull,
när tjälen gått ur marken.

Och tusen millioner djur
sin vinterdvala krypa ur,
de bygga bo och föda.
God bless! Är allt ej ganska gott?
Har Gud ej skapat verkligt flott
och gjort sig mycken möda?

H Löwenhjelm:

Folkvisenatt

 

Lövsångarn drillar än i gröna gömmen,
då natten kommer med sitt silverdis
och gripande som blommorna i drömmen
är backens havsblå ärenpris.

Idyllen famnar gård och fält och beten
och löven stanna i den stora ron.
Men genom all den trygga lummigheten
drar darrande en oroston.

Du, unga svärmeri - det är ditt väder,
det är din stund att stiga upp och gå!
Du söker stigar ingen fot beträder
och skogssus ingen lyssnar på.

Konvaljedunklet vill du komma nära
och andas in dess dövande mystik.
För din skull speglas månens tunna skära
och vita björkar i en vik.

Vad väntar du? Den lust du eftersträvar
är bortom varje jordisk bröllopssäng.
Du dröjer kvar fast gryningsljuset svävar
kring stilla gräs på daggig äng.

Snart skola åren all din längtan kuva.
Snart blåser hösten genom torra trän.
Och det är gott att stanna i den ljuva
folkvisenatt, som tonar hän.

G M Silfverstolpe:

Som vårsol stiger morgonröd

Som vårsol stiger morgonröd 

steg Jesus upp ur natt och död 

med liv förutan like. 

Det gör, så länge världen står, 

att efter vinter kommer vår 

i Guds och nådens rike. 

Som fåglars kör i lund och mark 

besjunger våren, blid och stark, 

i gyllne morgonstunder, 

så må vi alla med varann 

besjunga dödens överman 

och fira påskens under. 

Som knoppen brister, ån blir stor, 

som ängen grönskar, kornet gror, 

när livets våg vill svalla, 

så må bli vår i Jesu namn 

i folkens liv, i kyrkans famn, 

till salighet för alla.

N F S Grundtvig:

Skåda, skåda hur det våras

 

Skåda, skåda hur det våras.
Snön har smultit, se och märk.
Än en gång skall vi bedåras
av de gamla underverk.

Världen lyser, jorden grönskar,
vindar gå med lätta fjät.
Kanske får jag som jag önskar,
förr än någon anar det.

Här i jordens gröna lunder
stundom himlablomster gro,
men för mig ske inga under,
fast jag villig är att tro.

H Löwenhielm:

Det lyser grönt och ångar

 

Det lyser grönt och ångar
från alla strån och blad,
på våta och sandiga gångar
ska en gå för att känna sig glad.

Vad det ändå finns mycket på jorden,
som en inte har aning om,
och nog minns en de gamla orden
om den glädje, som aldrig kom.

O Gud! Vad det ändå är sorgeligt,
att det aldrig blir något av,
att vårt leverne varder så borgerligt
och vi mätta vår själ med drav.

H Löwenhielm:

Nu spricker det knoppar ur svarta träd

Nu spricker det knoppar ur svarta träd
i korta och ljusa nätter,
och lantmannen skådar den spirande säd,
varmed han besått sina slätter.

Nu skiner solen stekande varm
i små och stora städer,
det vimlar av mödrar med barnet på arm
och snälla familjefäder.

Och älskande par gå vid varje vik,
i lunder, på fält och gärden,
under tiden bärs somliga bort som lik
och småbarn födas till världen.

H Löwenhjelm:

O jord, som stiger tvagen

O jord, som stiger tvagen

ur glidande isars bad!
Han kommer, den stora dagen,
om vilka siaren kvad.

Över lågande blånande åsar
går ett skimmer som förebud.
Så täljen, i skinande måsar:
Det är solen, det är dagens gud.

Du, som ruvade skum och dunkel
med natten som huvudgärd,
långt söderut står en karbunkel,
rund, röd och förundransvärd.

Du folk, som i grottor dig gömde,
i skumhet och gruvlig skräck,
han kommer, den guden du drömde.
Dina bedjande armar sträck!

Träd ut och skåda att världen
är stor och härlig och vid!
Lång, mycket lång blir nu färden
och full utav mödor och strid.

Träd ut och skåda ditt rike,
ditt arv i besittning tag,
och blive till gudars like
de bävande trälar en dag!

H Löwenhjelm:

Ekorrn gick på ängen och slog

 

Ekorrn gick på ängen och slog
med alla sina drängar.
Efter kom ugglan med utslaget hår,
räfsa så vackert i strängar.
Uven lassa och sparven drog,
och svarta kattan hon körde.
Inte kör jag nå mer i dag,
förrän jag får tolv öre.
Inte är jag så penninggrann,
jag har både silver och pärleband
och ett par krusiga vantar.

Morgonbad i strandruinen

 

Hej, min skjorta hissas muntert på en brusten kolonnad

av en strandruin, som fordom var ett romerskt kejsarbad!

Långt på havets dimblå linje, som ett fartyg på en fris,
gungar Capri vinlövsriggat, seglande till paradis, —

och på andra sidan golfen, tungsint som ett tjudrat ök,
står Vesuvius och frustar boll på boll av sorgsen rök.

Men bland blommor och bland ödlor, granna som smaragd och vin,
dansar jag barbariskt naken i en kejserlig ruin.

Hej, nu dansar jag till randen av en mossig marmorhall,
tar ett språng och tumlar rusig ned i spegeln av kristall!

Hejsan, lekande delfiner, låt oss hålla lustigt lag!
Humrar, borrar, djuphavsfiskar — tagen mot mig, här är jag!

Ut på svala golfen styr jag. Med en våg till huvudgärd
lägger jag mig lat på ryggen i en morgonklarnad värld.

Skimrande latinska segel blinka över havets rand.
Och jag hälsar sol och himmel hänryckt med min sträckta hand.

J Hemmer:

Salik Sardar Khans maka

Solen går ned! 

Brinnande purpur på molnen, 

flytande guld vid himlens rand, 

skimmervågor, viggar av färger, 

glödande skyars fria lek, 

vad sägen I väl? 

Viljen I väl 

herrligt berätta om dagen, 

dagen som klar uti västern bor, 

hatar dunklet, forskar i djupet? 

Viljen I locka längtan dit? 

Vad viljen I mig? 

Öster du natt! 

Slumrande rosor på bäddar, 

svällande, veka, söver du. 

Sakta vaggar dimmiga slöjan, 

sagornas tärnors lätta dräkt, 

i aningens land. 

Rosornas lund, 

öster, du sagornas hembygd,

kulna, sorgsna Suomi-sångens, 

tika, varma, blomstrande syster, 

dunkelt glödande öster, du, 

du lockar mig mer.

F C Runeberg:

Champagnevinet

 

Drick! de förflyga, de susande pärlorna: Drick! 

Skynda! Det ljuva, det ädla, det höga 

söker du fåfängt, se’n anden förgick. 

Dåren, som fäste vid skummet sitt öga, 

vatten, blott vatten, på läpparne fick. 

Njut! de försvinna, de tjusande stunderna: Njut! 

Ytterst förfinade, känslan och löjet 

reta och domna i samma minut. 

Snappa i flykten behaget och nöjet: 

högst är raketen, i det han går ut. 

Snar är på jorden den rusande glädjen, ack! snar. 

Fångad av ynglingens spända förhoppning, 

än ur en druva, förädlad och rar, 

än från en mun, lik en ros i sin knoppning, 

strax till sitt hem över molnen hon far.

F M Franzén:

Glömskans sång

 

- Du klocka, vem sjunger, vem sjunger du för?
Du sjunger så aftonstilla.
Jag lyssnar i graven och hör och hör.
Jag ligger så trångt och illa,
vem sjunger, vem sjunger du för?

- Jag sjunger, jag sjunger kvällens lov.
Sov, trötta, gamla moder, sov
bland glömda kors som brista!
Jag sjunger för din egen son.
Han sover i natt som du på spån.
Din son har gått en levnads gång.
Jag sjunger för hans frid min sång.
Nu sänka de hans kista.
Din broder är han vorden.
Din son han var den sista,
som mindes dig på jorden.

V v Heidenstam:

Morgon

 

När morgonens sol genom rutan smyger,

glad och försiktig,

lik ett barn, som vill överraska

tidigt, tidigt en festlig dag -

då sträcker jag full av växande jubel

öppna famnen mot stundande dag -

ty dagen är du,

och ljuset är du,

solen är du,

och våren är du,

och hela det vackra, vackra,

väntande livet är du!

K Boye:

Tystnaden

O du, som född ur intets underbara

fördolda famn, av yngre säd ej stammar,
du som ur vilans stilla rosenkammar
såg dagens konung första gången fara!

Portvakterska i gudaborgen klara!
Osynliga vestal, som trofast ammar
den himlaeld i hjärtats mörker flammar,
det ljus som ensamt allt kan uppenbara!

Kom, tystnad, kom! Med dunkelblåa vingar
mig överhölj och näps de fräcka ljuden,
som våga själens helga sabbat störa!

Kom! I din famn på gyllne moln du bringar
den efterlängtade till himlabruden,
och glada bröllopskorer sällskap göra.

E J Stagnelius:

Strö ut

 

Nu ligger jorden grann och ler
i gränslös rikedom.
Soln öser sina skatter ner,
och ej en vrå är tom.
Nu spirar gräs, nu grönskar lönn,
nu doftar starkt syren och rönn,
konvaljen står i blom.

Nu blåser sunnan maskrosfjun
framför sig, yr och het,
nu segla sälgens fina dun
bort över äng och vret,
och aspar sina hängen strö,
i trädgårn faller blomstersnö
i tallös ymnighet.

Där falla vita flingor tätt
från alla aplar grå -
de lossna tyst, de sväva lätt,
de dansa fint på tå,
i solvarm snö med honungsdoft,
i sammetslent och skylätt stoft
med mjuka steg vi gå.

Vi gå i sol, vi gå i glans,
i doft och hög musik,
vi gå i sång och vindars dans,
i glädje yr och rik.
Så låt oss ut kring jorden strö
som asp och apel blom och frö,
strö liv kring sand och vik!

K-E Forsslund:

Messias

Vänligt över jorden glänser
strålen av ett himmelskt hopp.
Stilla inom tidens gränser
evighetens sol går opp.
Ack, så stilla att mitt öga
hennes sken fördraga må
och Guds dolda råd förstå.

Ej av världens vise kändes
den oändligt Vises råd.
Kristus kom, och dagen tändes,
full av sanning och av nåd.
Sanning för de trognas blickar,
nåd för ångerfulla bröst.
Så fick jorden ljus och tröst.

I en värld, där lustar strida,
föddes brott och spriddes ve.
Kristus kom, och vid hans sida
kärlek gick och helgelse.
Helgelse blev hjärtats yrke,
kärlek slöt begärens strid.
Så fick jorden dygd och frid.

Sälla äro de som höra
vad den evigt Gode lärt,
de som älska, de som göra
vad den Helige begärt,
de som, ledda av hans Ande,
lysta av hans milda ljus,
nalka sig till Faderns hus.

Deras tro skall övervinna
tidens otro, jordens flärd.
Deras kärlek skön skall brinna
i den kärlekslösa värld.
Deras hopp i tidens skiften
och i livets aftonstund
vilar på sin klippas grund.

Milda sken av Faderns ära,
dina rena strålar sprid
kring vår jord, att hon må bära
ljus och tröst och dygd och frid,
att hon må en förgård bliva
till den himmel, dit du vill
samla dem, dig höra till.
 
J O Wallin:

Religionsentreprenörer

 

Ni tyda unkna skrifter för varandra:

vad Paulus mente och vad Luther sade,
hur många hustrur konung David hade,
på vilka vägar dödens barn få vandra.
- Vad mente Gud med Rakel och med Lea?
Hur skall man rätt förstå treenigheten?
- Ni ventilera mötet i Nicea
och rita helvetet och saligheten.

Vid nattens lampor och med grubblarminer
ni lösa gåtor, som ni bäst det önskar -
om dagen glömma ni att jorden grönskar
och solen skymmes bort av grå gardiner.
Allt ha ni färdigt, allt är uppenbarat,
ni döma en och var som ni behagar,
i edra skrifter har ni allt förklarat
och makrokosmos lyder edra lagar.

- Det vore gott om ni drog upp gardinen
och ströke dammet av från fönsterglasen
och glömde bort den himmelska extasen
och den förnumstigt kloka grubblarminen!
Det vore gott om såsom barn ni blevo
och gingo ut att lyssna och att leta
och lärde eder, vad de visa skrevo:
"vi veta endast, att vi intet veta!"

 R Jändel:

Vårkänning

 

Jag vet var spindlarna spänna

i vassen nät över vattnet,
var den skummaste dagningen dallrar
i den blommande ljungens skogar.
Jag har räknat bäckarnas dammar
av korslagda, nerblåsta grenar,
från kärrlandets mörkgula björkar -
jag har sett var de unga uttrarna
gå att jaga i grumliga vågor
under lösa, gungande tuvor
och gula, vaggande land.
Jag har känt det dunklaste dunkla,
som lever och njuter och lider
under gräsens flätade täcke,
som kravlar och krälar och kryper
och fångar och dödar och äter
och avlar och dör för att leva
pånyttfött i kommande tider...
Jag vet alla vägar för vattnet
där de nyfödda bäckarna mumla,
under mossornas multnade skogar,
under böljande lövverk, som myllra
av kvickbent och svartbrunt och maskvitt,
som väntar på växande vingar
till soldans i berglandets vår.

*

Det visslar en bondtrygg stare,
det skymtar en räv över mon,
det hoppar en jagad hare -
jag trampar en mask med skon.
Jag blev väckt av liv som larmar -
jag har vaknat i vårens armar,
och fast hungrig jag strängat min lyra
bland alarnas droppande blom,
är jag rusig av vårens yra,
där jag går i min fattigdom.

D Andersson:

Vårkänning

Vi löpa så lätt dina präktiga skor

och vi hasta så tätt dina ben?
Du tittar i vädret, värderade bror,
och ser knappast Storgatans sten.
"Det är vår, det är vår!"
Javäl, jag förstår,
att du glömt för en stund ditt förstånd dina år,
men en aktad man i en aktad stad
tar en stillsam och fin promenad.

Vad ser jag, min vän, i din känsliga hand,
har du ris, skall du utdela stut?
Jag medger, att gossar må agas ibland
för att lära sig hyvsning och hut.
"Det är sälg, det är al!"
Ha, lustiga tal,
med dylikt bestås inga nämnvärda kval.
Nej, en vidsynt fader må aga med björk
sina gossar, beslutsam och mörk.

Men säg mig nu öppet, min andfådde vän,
vad vållar din glättiga ton?
Jag vet dock, att vinsten ej utfallit än
på din ensliga obligation.
"Det är sol, det är tö!"
Snart få vi nog snö
igen, min vän, och de gamla de dö,
och den ene blir fattig, den andre blir rik,
och jag har min lilla butik.

Och den ene gick in i en aktad affär
vid det hövliga biträdets bock,
och han sålde en stuv åt en dam som var kär
och en rock åt en herre med brock.
Men den andre stod kvar
med den kvast som han bar
och han märkte ej själv hur begapad han var,
för en aktad man i en aktad stad
tar en stillsam och fin promenad.

H Blomberg:

På Europadagen

Glädje, du är gudaflamman,
himladotter skön och klar!
Eld och lågor vi tillsammans
når din boning underbar.
Öster, väster, norr och söder
samlar din förtrollning här.
Alla människor blir bröder
när din mjuka vinge bär.

Andra strofen - skriven vid Sveriges EU-inträde 1995:

Vi hör hemma i Europa,
Västerland och Aftonland,

men nu vill vi allihopa

trotsa mörkret hand i hand.

Ljuder klar och stark den sången

från Atlanten till Ural,

ser vi efter solnedgången

stjärnor le i tusental. 

Den svåra stunden

 

Den stund du tror att allt är slut
och stum i mörkret sitter
- den stunden skall du kämpa ut,
fast den är kall och bitter.

Ty efteråt skall du förstå,
att just vid soluppgången
är natten särskilt kall - men så
begynner fågelsången! 

H Blomberg: