Ur Venerid - sonett 57

Så visst som av en Gud all jordens boll regeras,
som höga solens slant han rädes intet fall,
som vi här alla gå på markens gröna pall,
så visst är jag allena din och inga fleras.

Tro inte att jag kan mer någon tid moveras
av någonting, nu är eller som komma skall,
så att min kyska eld här kunde bliva all,
och till min sista stund sig icke städs förmeras.

Rätt som ett hjärta är allenast i en kropp,
har jag ej mera än en kärlek och ett hopp,
skall någon havas kär är nog ha en allena.

Vad väntes mer det jag har icke av den ena?
Gud har först skapat två och såg det vara nog,
fördenskull inga fler i Paradis intog.

November

Kall gick våren förbi och sommarn drunknat

har i larm, bekymmer och svåra sorger.
Nu, då jag minst det vågat vänta, livet
räcker handen.

Höst, barmhärtigt du lagt din stora goda,
svala hand på mitt febertrötta hjärta.
Nu i dämpad musik sig öppna stilla
blida dagar.

Vek i afton följer jag ån som kväller
tyst och svart emellan vissnade ängar.
Lent över vattnet breder västerhimmeln
grått och purpur.

Hemåt går jag nu i skymmande dager,
och - som ljusen i mörka gårdar tändas -
blänka i själen ömma ord, som hälsa
dig, november.

 R Jändel:
 

Vinterorgel

Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,

Allhelgonadag!

Där slocknar sommarens hymn som ett skalv

av klämtande slag.

Sin mantel river den svarta sky,

och lundarnas bleknade trasor fly,

och natten mässar om allt som är dött,

allt hö, allt kött.

Det dagas ånyo, det klarnar så vitt,

det blånar så vasst.

Det växer en värld ur förgängelsens mitt,

en vit och fast.

I frostiga kvällar skönjs en arkad

med pipor av silver i glittrande rad,

nu reser vintern sitt orgelhus

ur mörker och grus.

Nu höves ej lövens lösa lek,

ej susande äng.

För svag är den saviga bågen, för vek

är blomstersträng.

Men furan på höjd och granen i dal

de ljuda alltjämt som en sträv principal.

Cecilia stämmer sitt instrument

till Guds advent.

Nu ligger det stora tempeltun

som en liljevret.

Drag an registren, drag dov bordun,

drag gäll trumpet.

Stäm upp för din konung, du stämmornas mö!

Han kommer på gången, den flingor beströ,

och stilla ekar ett svävande svall

från himmelens hall.

Tungt trampar Eol, alltid beredd,

sin flåsande bälg

och håller väderkistan försedd

från helg till helg.

Där väntar nordan på nyårsny

att stöta i smattrande horn av bly

och östan att följa med herdesång

de vises gång.

Du höga orgverk, jag är en man

i din menighet

och samlar din mångfald, så gott jag kan,

till enighet.

Nu lär min ande din egen ton,

den fulla klangen, den djupa ton,

att jag må gå som på sabbatsfärd

i min vintervärld.

Från tidig skymning, då lamporna tänts

i östligt kor

och vintergatans valvsegel spänts

av flammande flor,

det susar ibland intill gryningens väkt,

som stjärnornas lugna andedräkt,

en enda ton, en glasigt klar

och underbar.

En fimbulnatt som i hedenhös

med bävan jag hör,

när svällaren öppnas och blästern går lös

ur flöjtverk och rör.

Det skallar basun som i håligt trä

av knäckta ekar som sjunka på knä,

och stämmor dansa i vild mixtur

som rykande ur.

Jag vill gå ut en violbrun kväll

bland isig björk

och höra den strykande violoncell

som sväller mörk;

och jag vill höra i fastlagskoral

det växande visslet av salcional,

den första vårliga eolin

i morgonens vin -

till dess Maria går skär av sol

på skarens glans

och fäster kring skogens mörka kjol

en hasselfrans

och säger: "Syster, det töar från kvist.

Nu vila, du vita organist!

Av musikanter ett brokigt band

styr upp mot vårt land."

E A Karlfeldt: 

Sång av Stockholms prästerskap

På reformationsfesten

den 31 oktober 1817

Av Gud är sanningen. Förgäves mänskor mota,
förgäves tända bål och höjda bilor hota
en man, en andans man, som, trygg i Kristi spår
och stark i Herrens kraft, till strids mot mörkret går.

Av Gud är kärleken. Till hugnad, ej till häpnad,
går himla-ordets tolk med Andens svärd beväpnad;
allvarlig i sitt nit, men i sitt allvar mild,
och så från brödrahat som mänskofruktan skild.

I Gud är salighet. Vad kan oss världen göra,
vad kan oss världen ge, när honom vi tillhöra?
Han lönen har beredd åt trogna sändebud,
som säga: icke oss, men dig ske pris, o Gud!

J O Wallin:

Gravskrift över den välborna frun Anna Helena Herdhielm

när hon i sin vilokammar uti Arnö kyrka nedsattes 1706

Din bortgång, sälla själ, den ger mig till besinna
vi ödet för de ting så kortan ålder spar,
av dem naturen pris och världen prydning har,
när de som intet värt så långa tider vinna?

En ros kan illa nog en dag igenom hinna,
när törnebusken står otaligt många kvar.
Hur gammal kråkan blir är harmligt för envar,
som fägre fåglar ser med deras sång försvinna.

Ju mer ett äkta par förliks och lever väl,
så tvenne kroppar ses med en förenad själ,
ju förr är glädjen all. Den lov och leva värdig,

den måste, fast det djupt i mångas hjärtan skär,
hur älskad och hur högt den värd att älskas är,
mest skyndsamt, liksom du, sig göra hädan-färdig.

S E Brenner:

Om Nattvardens stora hemlighet

Mer är mig ej förunt, ej bör mig mera veta

och mer begär jag ej: det är och blir mig nog,
att den mig återlöst, förrän han avsked tog,
sig själv har skiftat ut och bjudit alla äta.

O himmelsk Kost och Värd! Låt aldrig mig förgäta,
påminn mig allt för ett den gunst dig därtill drog,
styr ock mitt blinda vett långt bort från denna bog
att sådan hemlighet av förvett efterleta.

Jag tror och vet förvisst att jag min Jesus får
här under bröd och vin - och vad jag ej förstår
har ingen ängel än sig understått att skåda.

Så kom, min Själavän, förena dig med mig
på obegripligt sätt, så finner Satan sig
med all sin makt för svag för oss förenta båda.

S E Brenner:

Skuggad av döden

Vart mina vägar bära
snuddar mig döden nära.
Fastän solskenet duggar
friskt ur det molnljusa blå,
tanken på döden skuggar
över min panna ändå.

Ögonblicken som smyga,
timmarna som förflyga
bakom min rygg med brutna
vingar som fladdrat yrt,
allt som skall bli mitt förflutna
är mig älskat och dyrt.

Allt vill jag famna och fånga:
grönskande ängars ånga,
solens fallande strimma,
vinden som doftar och drar.
Helig blir mig var timma
som jag får vara kvar.

E Lindorm:

Vid kumlet

Nu är den dystra höst utbruten,

som E. A. Karlfeldt kallar vår.
Nu sloka rosorna vid knuten,
och löjtnantsgapet gulnat står.
Med paraplyn mot barmen sluten
i storm jag upp i öster går
å Gökplatån bland vissnat kröse,
att söka mig till fädrens röse.

Där höjer ibland skumma enar
det sitt fossila gnejsupplag.
Hur ödsligt rossla ej dess stenar
i blåsten en oktoberdag!
En dunkel mysticism förenar
sig med en fläkt av obehag.
Förnuftet bjuder retirera,
men Sångmön för mig fram alltmera.

Ja, rosslen på, I gamla fäder,
och sucken i er asatro!
Och du, din uggla eller tjäder,
skrik gärna än en gång: oho!
Grip, martall där, i mina kläder
med klor av Edgar Allan Poe!
Ju mer makabert jag fått smaka,
jag tillfredsställd skall gå tillbaka.

Ty sången, är den gudaboren,
vill icke söka konstlad tröst
och dikta hösten om till våren,
nej, är det höst, så är det höst.
Just den å ryggen kalla kåren
en höstskald vårdar vid sitt bröst
och fyller harpan utan fummel
med mull och uggleskrik och kummel.

Denna dikt är en parodi på Erik Axel Karlfeldts dikt Höstens vår ("Nu är den stolta vår utsprungen, /  den vår de svage kalla höst").

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Höstvisa

Se, töcknet de silvergrå vingar
slår ut över lundarnas sal,
och lyktgubbar dansa i ringar
vid prasslet från kärrängens al.
Ur skrevorna uvarna ropa,
och stormarna tjutande sopa
de virvlande löv ned i dal.

Hopkrupen i grantoppen sitter
den urriga korp i sitt bo.
Ur sömnen han stundom uppspritter
vid ulvarnas tjut uppå mo.
Djupt humlan sig borrat i backen,
skogsmyran sig gömt uti stacken
och ödlan i sophögens sko.

Sig samla på tusende fläckar
regnpussar, än stora, än små;
och växande, svällande bäckar,
som högt över bräddarna nå,
de svänga i virvlande ringar;
än välva de fjärilens vingar,
än rosens bland kvistar och strå.

Och halkig och lös under klacken
blir stigen, som mjölkflickan drog.
Kullstjälpta i mullen på backen
nu ligga så hacka som plog.
Ej ljud mer av lamm eller bägga,
ej fålarna mer höras gnägga,
ej skällorna pingla i skog.

C F Dahlgren:

Tal till mitt hjärta

Hjärta, hjärta, som driver mitt blod,
fånge i revbenens bur,
håll dig blott stilla, var så god,
och tänk ej mer på amur.

Darra ej längre, tag det svalt,
sköt blott i ro din plikt.
Slå dina slag, reglerat, normalt,
blanda dig ej i min dikt.

Driv mig ej ut i ångest att gå
om nätterna, dignande tungt.
Bed ej om det, du aldrig kan få,
ligg i min bröstkorg lugnt.

Gnag ej så hungrigt, är du snäll,
du äter mig tom, är jag rädd.
Somna drömlöst in varje kväll,
kasta dig ej i din bädd.

Jag har ju fläckfritt prästbetyg
och jag har betalt min skatt,
men ändå du darrar och drömmer i smyg
och väcker mig varje natt.

Andra hjärtan slå punktliga slag,
men du skall då krångla jämt
och värka där inne natt och dag.
Det är ett bra dåligt skämt.

E Lindorm:

Tacksägelseskål

Allting i världen ger orsak att dricka,
när som man saken vill utgrunda rätt.
Ödet må fröjd eller vidrighet skicka,
allt till att möta finns endast ett sätt:
Vinet den glade än gladare gör,
jagar bekymret och sorgen förstör.

Tiderna äro just så som man tar dem;
griller ej fräta den rusiges själ.
Fröjdoms med vänner, så länge man har dem –
falla de undan, så sjungom: »Farväl!»
Ödet till hugnad åt människor gav
vin båd’ vid barnsöl och bröllop och grav.

Allting fördrar man så nöjd under ruset –
vinet den säkraste visheten ger.
Rymmer min älskliga maka ur huset
(som nu tyvärr bland oss händer och sker),
skyndar jag hurtigt att tömma min bål,
dricker med glädje tacksägelseskål.

A M Lenngren:

Det bor en polisman i Knåda

Det bor en polisman i Knåda
som jämt låter gumman sin råda.
Och aldrig han hemställt
att få det mer jämställt
- han tycker hon tänker för båda.

A Holmberg:

Impromptu

'vid åskådandet av en kinesisk guldfisk

hos kapten R*** den 11 oktober 1770

Jag såg en fisk, gutår, kamrater!
Från Kina pilegrimmen var;
dess gyllne purpur brann så klar,
och fjällen blänkte som dukater.
Båd´ guld och vatten såg jag här,
och skönhet tände lust och låga;
mitt sinne tänkte på sin plåga
att vara fattig, törstig, kär.

C M Bellman:

Hemåt i höstregn

Hemåt i höstregn, hemåt i natten,
hem över svarta svallande vatten,
hemåt mot vinden, hemåt mot strömmen
styr jag min farkost, men såsom i drömmen,
vågorna väcka mig icke ur den.
Stänket, som står över däck och kajuta
väcker mig icke upp till att njuta
färden mot vinden, färden mot strömmen.
Hemåt det bär, men såsom i drömmen.
Svara mig, svallsjö! Lever jag än?

Trolösa, trotsiga bölja som bär mig,
kär såsom fordom ännu du är mig,
ännu du vaggar, höjer och sänker mig
såsom din lekboll, innan du dränker mig.
Bär mig i land! Än får jag ej dö!
Botgörarfärden har jag att vandra,
tigga hos vänner och fränder och andra,
vilka likt böljorna höja och sänka mig
såsom sin lekboll, innan de dränka mig
djupt uti glömskans signade sjö.

Disiga dimmor dröjande dugga,
svepa min synkrets i skymmande skugga,
endaste en ejder ser jag, som söker
skrevan, där martalln skyddande kröker
armen kring nästet av dun och av starr.
Botgörarfärden mot vinden och strömmen
väcker mig icke på länge ur drömmen,
drömmen om tallen, som knotig sig kröker
över ett näste, där gudungen söker
makan och lyckan bland nålar av barr.

K A Tavaststjerna:

En höstlig dropp från blad och grenar faller

En höstlig dropp från blad och grenar faller,
det snyftar sakta mellan kors och vårdar.
Jag minns den dag vid klockeklangens daller,
då du drog in att bo i dessa gårdar.

Jag är en fånge, kedjad bak ett galler,
men fordom löpte jag som skogens mårdar,
jag tänkte ej på morgondar och gårdar,
en mun jag kysste, blekröd som koraller.

Jag kan ej tänka på all fröjd vi njöto,
men lever jag, så är det för att minnas
all glädje här på jorden du mig givit.

Men stunden kom, och dina ögon slöto
sig, och du gick att aldrig mera finnas,
och jag blev kvar att dras med detta livet.

H Löwenhielm:

Wilhelm von Braun 200 år: En höstdag

Inne jag sitter, hör stormarna tjuta,
gräla och brottas med väggar och knut;
störtskurar piska mot bristfällig ruta;
oh, vilken fasa, när blott jag ser ut!

Rännil vid rännil på gården sig slingrar,
takrännan ger dem en ymnig tribut;
blåsten med starka skolmästarefingrar
luggar allén, snart peruken är slut!

Bandhunden, förr den mest pratsamma sälle,
sitter i kojan, så tyst som en mur.
Ögat, orörligt allt jämt på ett ställe,
fylles med tårar av yrande skur.

Tuppen med hela sitt harem har tagit
under en hökorg en hastig reträtt.
Regnet hans hugfulla låga nedslagit,
lik en sultan tycks på nöjet han mätt.

Hejdad från knäfall igenom sin grimma,
står där vid kärran en eländig märr.
Högt från den knivvassa ryggen en dimma
stiger i luften, liksom ur ett kärr.

Ankornas jubel bedrövelsen rågar,
kors, vilket väsen i himmelens höjd!
Då man är sorgsen, som döden det plågar
kacklet att höra av dumhetens fröjd.

Kjorteln kring huvut, att hamphåret spara,
springer en piga i träskor! - hopp, hopp!
Himmel, hur nyfiken virveln kan vara!
Stubben han lyfte mot himmelen opp.

Senaste synen var nog att betaga
även den djärvaste mod att se mer.
Ty vill jag sluta, gardinen neddraga,
krypa till sängen och bädda mig ner.

W v Braun:

Mitt år 2: Hösten

Mustens och maktens och mognadens höst - dig når jag väl aldrig,
sakta mig viskar en röst. Ödesbestämt är vårt liv.
Gyllne och blå september, då jorden i klarhet och styrka
föder sin ljuvaste frukt - o, att jag väl vore där!
Men jag är rädd att redan med förbundna ögon jag irrat
min september förbi - står i oktober nu,
står i den alltför tidiga skymningens töckniga månad,
stridens och stormarnas höst, smutsens och slagregnens höst.
Molnens fuktiga flockar jaga som nattsvarta fåglar,
nattliga fåglar ha ock tagit sitt hemvist hos mig,
byggt sina bon i min själ och hacka muntert mitt hjärta,
gnaga mitt livsträds rot, flaxa så svart för min syn.
Vad skall man göra åt det? Det finns intet i världen som hjälper,
om ej vintern och snön. - Ödesbestämt är vårt liv.
 
H Söderberg:

Sommaren

Bortom slättens grå oktoberdimma

skymtar som en silverstrimma
viken där du lärde dig att simma.
Och då vinden ökar, virvla bladen
på din cykelväg till staden.

Då du sista gången
ställde cykeln i sitt stall,
var det sommar än, och sommarsången
steg i björklövssus och böljesvall.
Nu är denna sommar all,
och du själv är gången.

Ljus var sommarn till det sista,
lätt den dag, du skulle mista,
allt från morgonen, då vinden blåste
blåa löften i ditt rum,
till dess aftonen blev skum
och din cykel trött du låste.

Dödens snabba, heta plågor
skymde sommarn i din själ,
men när trött du tog farväl
drömde du om blåa vågor.

G M Silfverstolpe:

När stormens lurar skalla

När stormens lurar skalla
kring bleka fält och land
och dystra vågor svalla
mot öde skär och strand,
när dödens lie blänker
i sommarblomstrens lid,
jag mänskans lott betänker
och hennes bråda tid.

Hör, allt omkring mig ropar:
Förgängelse och död!
Och mörkrets här sig hopar
kring dagerns sista glöd.
O Gud, mig kläd med styrka
för Andens höga strid!
Nu samlar sig din kyrka
till Mikaelitid.

Och himlens skyar jaga
mer hett och brått varann.
Sig härar sammandraga
kring himlens hövitsman.
Upp, Kristi stridsmän, vaken!
Guds kyrka, redo stå!
Nu Mikael mot draken
till väldig strid skall gå.

Se ljusets kämpaskara!
Ej frukan den betar.
Hur vapnen glänsa klara,
hör segerglad fanfar!
Igenom mörkrets länder
och heta striders bad
den hoppets blickar sänder
emot Guds gyllne stad.

Och falnar sista glöden
av solens eld en gång,
skall mörkrets här och döden
ej sjunga segersång.
Från fjärran stammar glansen
i Kristi stridsmäns drag:
de skymta segerkransen
och alla helgons dag.
 

S Rönnegård:

Om hösten

Nu är det höst och de gyllene fåglarna

flyga alla hem över djupblå vatten;
på stranden sitter jag och stirrar i det granna glittret
och avskedet susar genom grenarna.
Avskedet är stort, skilsmässan förestående,
men återseendet är visst.
Därför blir sömnen lätt när jag somnar med armen under huvudet.
Jag känner en moders andedräkt på mina ögon
och en moders mun mot mitt hjärta:
sov och slumra mitt barn, ty solen är borta. -

E Södergran:

På trettioårsdagen

Att Anna fyller tretti nittifyra
när sommarn överglänser all begäran,
nog retar dem som ständigt har den läran
att allt är grått som grus och surt som syra.

Med munnar gapande som i förfäran
lär de sig nu att tungan bättre styra.
Upp väcks vi till en ny, högtidlig yra
när solen värmer. Anna, har den äran!

Det är ju sant, förstås, att tiden rinner;
snart samlas även vi till våra fäder.
Trygg är blott den, som livets ursprung finner.

Rikt är det liv som lyser upp och gläder,
öst möter aldrig väst och sommarn svinner,
men tron och hoppet står i alla väder!

* * *

Om tid man för pengar begärde,
vad var ett decenniums värde?
Ja, därom må tvista de lärde,
men lycka nu till med ditt fjärde!

A Holmberg:

Det mörknar

Än leka väl brisar i strandens al,
än krusas väl våg mot strand,
än glimmar skyarnas luftslottssal
i glödande aftonbrand.

Än brinner var våg som i blod och guld,
än glittrar var böljas skum,
men snart kräver natten igen min skuld
och snart är min stämma stum.

Snart synas ej längre färger och ljus,
ej en skymt av all prakt som var,
men ur dunklet mumlar ett dämpat brus,
i djupen bor livet kvar.

Den mörknande fjärden blir död och grå
och intet finns mer att se.
Men i djupet lever ett hemligt liv,
ett hjärtas längtan och ve.

Där kämpas en strid, där ej hoppet ler,
en strid utan svärd och sår,
en strid som ingen hör eller ser
mot mörker, trötthet och år.

B Gripenberg:

Höstsång

Nu kom den första frosten.

Den stålgrå vikens låga strand

blev som en fallen lies rand

som färgats röd av rosten.

Nu stå de sövda träden

i höstens kalla, gula sken

med färg av lik och mull och ben

och lump och multna bräden.

Men jag, som lever, fyller

mitt bläckhorn raskt med alzarin

och fäller ned min rullgardin

och diktar blå idyller.

Är väl gardinen nere,

vem sörjer för en gulnad skog!
Av höstpoeter ha vi nog.

Gud frälse oss från flere.

Och likväl! Varför sänka

min rullgardin? Hur färgrikt grant

tänds solens sken på uddens brant,

där brustna svallar stänka.

Bland nät som torra hänga

står fiskarbåten stjälpt på hälln,

och tröskverk surra intill kvälln

vid bondens ladulänga.

Nu flyger hela stassen

av dikter om gråvädersslask

som andar ur Pandoras ask

från nordiska Parnassen.

Hur stora starka karlar,

som dricka öl och äta stek,

fått lust för sådan strängalek

man aldrig dock förklarar.

De säga att de lida.

Vad pressar deras bröst så hårt?

Att skriva vers, är det så svårt

att hjärtat börjar svida?

När skalden på en timma

kan gråta full en fingerborg,

då tror man sist att skaldens sorg

är att han ej kan rimma.

Låt gå att livet gömmer

ett uns av skratt, ett pund av gråt;

den starke ler med stolthet åt

det bittra gift han tömmer.

De gamles undanstuckna

och glömda lyra stränga vi

och spela deras melodi,

den stundom glädjedruckna.

Med feberfärg på kinden,

som varma efter vin och glam,

de röda löven dansa fram

i grå septembervinden.

De dansa inför döden

som männen vid Termopylae;

må dansande vi gå som de

mot morgondagens öden.

Stån upp till dans som galna!
Hell, Dionysus, yrans gud,

som aldrig flydde dansens ljud

att grubbla och att svalna!

När rönnens klasar mogna

och vinteräpplet glöder svällt,

då kalla stormens pipor gällt

till högtid än hans trogna.

Vi göra kol på sorgen.
Vi stoppa alla korrektur

i papperskorgens trånga bur

och bränna papperskorgen.

Vi stryka sot och aska

i skägg och hår och på vårt skinn.

I första hus vi storma in

och ropa på en flaska.

Vi skaffa violiner,

triangel, horn och oboe.

Buteljerna slås upp, och se,

de spruta som delfiner!

Vi bullra och vi svinga,

så väggens rappning brister loss,

så taket snögar gips på oss

och glas och skålar klinga.

Vi stjälpa bord och stolar.
Vi plundra husets skafferi.
Servetterna dem fästa vi

som mantlar och som kjolar.

Terriner och karotter,

ansjovislådor, sylt och salt

vi slunga genom fönstret allt

och fånga husets dotter.

Från sina hakar kasta

vi porten av som druckna män;

i lövsaln duka vi på den.

Med frukt vi faten lasta,

med tjäder, svamp och kräftor.

Och när vi druckit sist på dem,

få de som stupa bäras hem

med bindlar och med häftor.

Om stormen plötsligt vänder

vårt bord och allt som bordet bär,

låt oss, som hålla stormen kär,

stå upp och klappa händer.

Som formade i drivet

och blårött guld stå land och stad;

jag vill bland höstens döda blad

bedårad prisa livet.

V v Heidenstam:

Skål

Gubben **,
gubben **
bjöd, och på hans ord,
ifrån öster, väster,
kommo glada gäster,
norr och söder
samla bröder
kring hans helgdagsbord.

När han stretat
och arbetat
redligen och väl,
röjt och plöjt och pustat,
tråkat, bråkat, rustat,
lös han slår sig
- det förstår sig -
därtill har han skäl.

Han då stannar
och bland grannar
så till orda tar:
"Må i dag med gamman
glasen klinga samman!"
Och de ropa
allihopa:
"Riktigt, kära far!"

Och de ringa,
och de klinga
för den bergadrott.
Av hans åskedunder
sprängas klippans grunder
och frambära
till hans ära
vallar, torn och slott.

Greveliga
korthus stiga
undan på hans bud,
och i deras ställen
lyfter han på hällen
borgarhuset
högt mot ljuset,
ståtligt som en brud.

Storfisk mången
den salongen
drage i sin not!
Dit må statsministrar
köra så det gnistrar,
be så träget
att benäget
han dem tar emot.

Själv så präktigt
och grossmächtigt
vill ej gubben bo.
Hans begär har tygel,
han bor i sin flygel
med sin maka,
van att vaka
där för gubbens ro.

Gumman **,
gumman **
vet vad gubben vill.
Det är hennes syssla
att med honom pyssla,
le så rosig,
när han mosig
dricker vänner till.

Första tuppväkt
henne uppväckt,
sist hon gått i säng.
Hela dan hon stökat,
husets trevnad ökat
klokt och moget,
flinkt och troget,
utan bång och fläng.

Dessemellan
borta sällan,
for hon en gång blott
till de tyska länder,
bar på hulda händer
hem en snärta.
Gubbens hjärta
önskebarn så fått.

Han till ära
för sin kära
nybyggt detta tjäll,
hennes livgedinge,
ifall hon ej finge,
som hon ville,
gubben lille
följa till sin kväll.

Må de tvenne,
han med henne,
följas i sitt lopp
intill silverhåren -
att i mellanåren
ej juristen
och psalmisten
måtte sägas opp!

Men hur livet
än blir givet
och vad hända må,
så är detta summan:
leve gubben, gumman!
Gubben **,
gumman **,
skål för bägge två!

J O Wallin:

Suck vid målet

Trötta huvud, sjunk till vila,
somna, sov i ro!
Låt din sista tanke ila
hem till fadershuset,
där han skall i ljuset
evigt vaken bo...
Sjunk till vila,
sov i ro!

Trötta händer, fallen neder
på ett lugnat bröst!
Till den sista bön jag beder
nu er sammanknäppen!
Bedjen I, då läppen
blånar utan röst!
Fallen neder
på mitt bröst!

Trötta hjärta, du har kämpat,
äntligt får du frid!
Känslans uppror så är dämpat -
sista gången flämta,
att dig återhämta
efter slutad strid...
Du har kämpat,
hav nu frid!

- - -

Djupt, djupt nere i mullen
roligt vilar mitt stoft,
fast ej blommor från kullen
sprida sin ljuva doft.

Vet ej vandraren stället,
där jag sover i ro,
lika trevligt är tjället
att till domen bebo.

Och jag vet vem som dömer,
ingen dömer som han.
Jag den trösten ej glömmer,
stilla somna jag kan.

J O Wallin: