I himlens klara sal

 

I himlens klara sal
där goda tankar blomma,
jag och konditor Ofvandahl
får vila bland de fromma.
Det är ett land av sällsam prakt
med forsar kärleksröda,
och höga andar gå på vakt
att bittra minnen döda.
Där på vår önskans äng
som sänks mot mörkblå dalen
står i en vind, ej salt och sträng,
de bästa pekoralen.
På jorden trampade i mull
av många stora lärde,
de vaja för vår längtans skull
och äga även värde.
Förgäves ej den var,
vår längtan till det sista.
På jorden är ej minnet kvar,
där hjärtan, sinnen brista.
Men evigheten är ej snål -
stor plats i blåa stater! -
Vi stå vid våra drömmars mål
som lyckliga kamrater.
Den höge trädgårdsman
ej våra blomster fäller.
Med stjärnvitt vatten svalkar han
dess kalkar emot kvällen.
Hans estetik står ovanför
den gamla estetiken,
som skiftar om, som lever, dör
i dödlighetens riken.
Och våra blomster så
oss ro och lycka susa.
I dagen skär, i dagen blå
dess dofter oss berusa.
Och himlens sommarvind går sval
och nådens granar blomma
kring mig och gamle Ofvandahl,
som älskas av de fromma.

*

Stundom från vår topp vi skönja lågor slå ur fjärran berg.
Vemod griper våra själar inför moln av blodad färg.
Där en skärseld ständigt brinner under dova dån och brus.
Efterhand de arma bärgas till vårt höga, svala hus.
De i mörka båtar föras över till vår klara strand.
Recensenter stiga svarta, solkade av kol och brand,
men de skola alla lögas snart, att åter rena stå.
Jag och Ofvandahl vid stranden vänta kärleksfulla då.
Dem, som hånat och bespottat oss vi tvätta sotet av.
Allt förstått och allt försonat efter frasflod, lump och drav.
Först i jorden, så i elden, så i vatten bittert salt.
Sedan ordets trasor fallit, se de meningen i allt.
Nu vi visa dem vår trädgård under nådens grenar blå,
där de arma fattigväxter även någon skönhet få.
Inför våra blommor faller snart kritiken i en ring.
"Dessa voro ock av ljuset! Estetik är ingenting!"
När de vilja räcka famnen fram mot mig och Ofvandahl,
säga vi: "Nej, prisa Anden, som står över jambers tal,
över konstens usla bakgård, där allt hånblom spricker ut,
och där även småskurk växer. Prisa Anden nu till slut!"
Luften fylls av sköna klockljud, dagern bräcker törnrosvarm,
och med strålar omkring pannan, glömsk av bitterhet och harm,
sväva de omkring tillsammans, recensenter utan tal,
medan höga hymner stiga upp från mig och Ofvandahl.

Denna dikt av Birger Sjöberg lästes i Sveriges Radio på Erik Ofvandahls 100-årsdag den 11 januari 1948.

(Man kunde väl dock i fridens och rättvisans namn ha läst någon dikt av Ofvandahl själv, t ex några strofer ur Sångarens plikt!)

B Sjöberg:

A B C

AMMOR kallas unga mammor,
som på landet varit flammor.

BUFFELN är ett hornigt djur,
ömsom ko och ömsom tjur.

CYPERN är minsann en ö,
för den ligger i en sjö.

DROMEDAREN med sin puckel
går i öknen ut på ruckel.

EREMITEN ensam går,
trivs ej, om han sällskap får.

FASTER kallar man den moder,
som har fadern till sin broder.

GIRIGBUKEN samlar gull.
Gull ej annat är än mull.

HOLOFERNES en gång bjudit
på supé en änka, Judith.

INGEFÄRA uppå filbunk
luktar bättre än en Nil-skunk.

JEREMIAS - en profet -
mycket ont i världen slet.

KORS i herrans jössu namn!
är väl detta Köpenhamn?

LOPPAN har en massa fötter,
därför blir hon aldrig trötter.

MASTODONTEN i ett gungfly
kan ej jägarns bössor undfly,

NEGERN är så svart, att man
honom knappast skönja kan.

ODALMANNEN går och koxar
på sin präst och sina oxar.

PROLETÄREN gärna ville
dricka punsch och spela kille.

QVAST och QVINNA bägge 2
pläga stavas nu med k.

ROBINSON av glädje röt,
när han fann en kokosnöt.

SUGGAN älskar att sig klia
i sin eleganta stia.

TRANAN dansar mest med sparvar.
Herreje, vad sparven larvar!

UPUPA-EPOPS-kalops
kan man propsa i en mops.

VATTNET är ett farligt gift,
vilket omger VIsby stift.

WASMUTHS liktornsringar smärta,
om du får dem i ditt hjärta.

XERXES samlade en här,
som helt säkert upplöst är.

YTTERROCKENS mattblå foder
gör dig varm och glad och goder.

ZONTARIFFEN för en krona
för dig fjärran från Landskrona.

ÅNGAN är ett dimmigt ting,
som får hjul att gå ikring.

ÄDELSTENEN Koh-i-noor
tror jag knappast att du får.

ÖLOST uti festligt lag
höjer levnadens behag.

A Wallengren (Falstaff, fakir):

Livsglädjen

Säg, har du gästat längre än en timma
i forna dagar någon gunstomsluten
- i vår tid är du gästvän för minuten!
Du visar dig som meteorens strimma,
raketens båge, sprakande och bruten,
men just som vi din härlighet förnimma,
vi svepas åter in i kvalm och dimma,
och du är död i samma stund som njuten.

Du är citronen blott, som sparsamt delas
bland öknens karavan, när den försmäktar,
att rädda livet efter törstens pina.
Men mången gång du i förrådet felas,
då skämda vätskor vore himmelsk nektar,
och tungan bränns och blodets källsprång sina.

Om en tillbörlig vrede

Lägg tungt och fast din hand i bordet 

och som ett lejon kungligt ryt, 

och säg det rätta, vissa ordet 

manhaftigt utan flärd och skryt. 

Skön är en man, då han är vred, 

men blöt och mjäkig är han led, 

och kält och gnäll är kvinnfolkssed. 

I denna värld av släta knoddar 

som le och buga för en slant, 

du späcke dina ord med broddar 

och tale hälsosamt och sant. 

I denna värld, så fräck och dum, 

må mycken vrede hava rum, 

och det är skam att vara ljum. 

En man är än ett nordanväder 

som blåser upp till hårdhänt strid, 

och än en västanvind som träder 

bland mänskorna oändligt blid. 

Så följa andra män hans spår, 

och barn och kvinnor, där han går, 

stå trygga i sin svaga vår.

E A Karlfeldt:

Jorum

(Av Hans Holbein den yngste från Rättvik) 

Döden går från by till by 

med sin murkna giga. 

Gammal karl men kvick och kry,

smala ben och viga! 

Kastar som en pojk mot sky 

frodigaste piga. 

Står han vid en stugas knut, 

fjällrar lätt på strängen, 

sköna jungfrun träder ut, 

liksom förr till drängen. 

Hej, galoppen går i kut 

över sommarängen. 

Mor i huset, mjäll i skinn, 

rund och slät om kinden, 

tar från barmen, vit och stinn, 

diaren i linden. 

Stadigt dansar paret in 

genom gallergrinden. 

Mormor väcks av ovant spel, 

rätar trögt på benen. 

Gamla valsen tung och stel 

tråds på kyrkgårdsrenen; 

matt och yr hon stiger fel, 

ramlar under stenen. 

Aldrig var en man så galn 

efter fläng och leka! 

Nummerkarln och generaln, 

blomstrande och bleka - 

alla bjuder han på baln, 

ingen brukar neka. 

Har han i ett fattighus 

skumpat om med hjonen, 

står han strax i prakt och ljus 

uppe hos baronen; 

sirlig dans med bock och krus 

enligt fina tonen. 

Halta Lena, ful och svår, 

saffransgrann i nacken, 

äntligen en polska får, 

fast hon släpar klacken. 

Dunkom, hasom lunken går 

uppför kyrkobacken. 

Jorum på det kala fjäll 

och i gröna hagen, 

Jorum i den sena kväll, 

Jorum mitt på dagen! 

Hör den murkna gigans gnäll 

under yra dragen! 

Bröder ifrån land och stad 

samt med mö och fruga! 

Görom väntan ljuv och glad 

i vår lekarstuga, 

till dess en och en i rad 

vi stå upp och buga.

Erik Axel Karlfeldt:

Obekanta

Hon stod vid stättan
med sommarhättan
på ljusbrun nacke, den käcka jäntan.
Mot skäggigt gärdsel hon armen stödde,
och friska, fjuniga kinder glödde
av julihetta och ivrig väntan.

Han kom på stråten
bland ris och bråten
med steg som sjöngo, den muntre gossen.
Varm sken hans blick en sekund mot flickan,
men utan ord eller hälsning gick han
bort över åsen och ned mot mossen.

Men flickan slängde
en blick, som trängde
vasst in bland snår, där han var försvunnen.
"Löp gärna innerst i ödemarken,
din dumma pojke! Du har ju varken
en hönas mod eller mål i munnen."

E A Karlfeldt:

Sol och Måne

Två vackra döttrar har patron på Vrena. 

Som solens ljus och glättig är den ena, 

men Måne vill jag kalla hennes syster, 

ty hon är smäktande och blek och dyster. 

Den ena far och glittrar hela dagen 

bland vikens vass, i sommargröna hagen, 

och som en vårglimt ser man henne glida 

på vinterskaren med sin snabba skida. 

Den blicken ler, den munnens skratt kan sjunga 

att locka med sig skröpliga och unga! 

Men nalkas manfolk och kärälskligt smilar, 

då flyga orden käckt och vasst som pilar. 

Den andra är en blid men mäktig låga, 

ett käril flödande av känsloråga; 

hon älskar stilla dröm och svärmisk vaka, 

och för en suck hon ger dig två tillbaka. 

När inspektorn tyrolersittran stämmer, 

hon lyssnar hänryckt till dess ljuva jämmer, 

bokhållarns fyllbas, hörd från flygelns kammar, 

med andakt i sitt hjärta hon anammar. 

Nu skriver mig patronen: "Mina tärnor 

gå, sen du for, med halvt förryckta hjärnor. 

Säg, yngling, anar du vart detta pekar? 

Välj hur dig lyster, ingendera nekar." 

Ja, jag vill komma, snart, när hösten stundar, 

vill se din hulda blick i gula lundar, 

vill lära sitterspel och arior brumma 

och läsa vers för dig, du månskensskumma. 

Se´n vill jag någon lustig soldag kora, 

då systern lett och gäckats allt för svåra - 

för bägges bålde fader vill jag stånda: 

"Giv mig din dotter, man, den solskensblonda!"

E A Karlfeldt:

Nybyggarliv

Björnen snarkar djupt i mon. 

Grymma lon 

sitter lömsk med vassa klon 

gömd i breda tassen. 

Nedom brinkens eneris 

som en spis 

röker ån och bruten is 

rasslar ibland vassen. 

Ensam går jag dagen all. 

Björk och tall 

darra vid min yxas fall, 

spruta snö och flisor. 

Men i hemmets ljumma frid 

ung och blid 

sjunger hon vid dagens id 

lyckans lugna visor. 

Går till lagårn, mönstrar glad 

kornas rad, 

fåren, knaprande på blad, 

kalvarna i kätten; 

hägnar lammet vid sin barm, 

rik och varm, 

lägger hö mot krubbans karm, 

mjöl i vattenskvätten. - 

Hör, på stigen knarrar det. 

Lätta fjät 

stanna, bakom videts nät 

pigga ögon brinna. 

Där du kommer, klädd i skinn, 

flickan min, 

är du luden, smärt och fin 

som en ung varginna. 

Middagsmål på stympad stam 

bär du fram. 

Riklig mat och kvinnoglam 

gott i skogen smaka. 

Hemmets värme för du med; 

snår och träd 

susa lent likt sommarns säd 

kring vårt hus, min maka.

E A Karlfeldt:

Den misskände spelmannen

Han kom i regn och rusk;
han såg ut som en slusk,
ty hans byxor voro våta och hans rock, ack ja!
Från hans bruna lädersäck
flöt en dunkel vattubäck,
då han ställde den vid dörrn och om natthärbärge ba´.

Men då gnall det i en vrå:
"Ja, det är nu en gång så -
allt pack skall äta på den stackars bonn, ack, ja!
Gack i boden till min dräng,
för där står en ledig sång,
och en knippa långhalm kan du från foderskullen ta."

Mörk var vandringsmannens blick,
då han vände sig och gick.
När han grep sin säck vid dörrn, så lät det klong, ack ja!
Men då ropte bonden: "Stopp,
har du don, så spela opp!
Din kvällsvard kan du tjäna, ifall du gnider bra."

Och den första låt han strök,
det var trummor, skott och rök,
det var blåa led och blänkande gevär, ack ja!
Bondens anlet sken och brann.
"Det var värst, så du går an!
Som i beväringsåren mitt arma blod spratt sta´."

Men den andra strofen sang
som de helga klockors klang,
som en sommarpsalm bland björkdoft i Guds hus, ack ja!
Då från spisen from och rörd
vart värdinnans stämma hörd:
"Den bästa säng i huset skall sådan spelman ha."

Och den tredje takt han drog
det var fågelspel i skog,
det var par om par i dans och älskogslust, ack ja!
Då sprang husets dotter opp
och om halsen honom lopp,
ty vackra flickors kyssar ska glada spelmän ha.

Men bonden satt vid bord
och han talte milda ord:
"Kom, tag ett glas; jag älskar spel och sång, ack ja,
och samma smak har mor."
Blygt och tyst sad´ mön: "Jag tror,
när du är borta, främling, blir aldrig mer jag gla´.

Den unge spelman log,
då det fyllda glas han tog.
"Jag är väl ej den buse som ni trott, ack nej!
Jag är lärd till orgelnist,
och mitt namn är Apelqvist,
och med fröjd, du sköna flicka, trolovar jag dej!"

E A Karlfeldt:

Till en proletär

Om du vill göra Kvistbom rätt, o eftervärld, så säg:
Han lopp i nitets fotsvett på rättfärdighetens väg. -
Ja, broder, jag har sett ditt lopp, och där du strök förbi
förnam jag hatets pingstvind med din andes ädla skri.
Och aldrig har jag hört en karl slå fast med mera klang,
att den som har en tia klar, han är en bov av rang.
Du röck mig med, jag följde dig en dag på vårligt gräs,
och arm i arm med Lasarus vi bölte marseljäs.
Den lystna röda rosen vi kysste, heligt pank,
och spottade mot Gosen, där den rike mannen stank.

Ja, det är hårt att vara proletär
för den som har en gentlemans begär.

Vad var det sist jag hörde? Har du öppnat egen bank?
Rätt så! Jag ser dig sitta vid ett skönt mahognyskrank
och kasta sedelbuntar med fnysande förakt,
som mente du: Jag struntar i Plutos hela makt.
Säg mig ej nu vad själv jag vet: blott för ditt ideal
du söker på hans egen vret tyrannen Kapital.
Ty endast den som smakat fett och själv förtjänar snällt
begriper rätt, hur djävla lett det är att dö av svält.
Så tror jag dig och följer dig i anden dit du styr
och ser i dig en fanans man och även en martyr.

Ty tungt det är att vara proletär,
och tyngst för den som ock är miljonär.

Jag kysser ingen flickas mun

"Jag kysser ingen flickas mun,
och ej min läpp till bägarns rand
till skummig druvsaft för.
En kind, vars hy så fin och tunn
mitt ögonkast har satt i brand,
en blick, som söker min ibland,
slikt ej mitt hjärta rör.

Kom icke i er skönhets glans,
senora, fram till gallret här!
Jag för er närhet skyr.
Jag kåpa bär och rosenkrans,
madonnan är min hjärtans kär,
och vattenkrukan trösten är,
dit jag i sorgen flyr."

"Varför då dröja, fromme man,
i midnattstid vid min balkong?
Säg, ber ni för min själ?
Nej, fly, fly fort! Man komma kan.
Din värja sticker fram så lång.
Man hör nog, trots all helig sång,
sporrklangen från din häl."

S Lagerlöf:

Barn, du har älskat

Barn, du har älskat, men aldrig mer
skall du smaka kärlekens fröjd.
Lidelsens storm har skakat din själ.
Var glad, du är gången till ro!
Ej mer skall du vräkas i tornhög fröjd.
Var glad, du är gången till ro!
Ej mer skall du sänkas till smärtans djup,
o, aldrig mer!

Barn, du har älskat, men aldrig mer
lågar i flammor din själ.
Du var som ett fält av torkat gräs,
du fylldes av eld för en kort sekund.
För vältrande rökmoln och flingor av kol
flydde himmelens fåglar med höga skrän.
Må de vända hem! Du ej brinner mer,
kan ej brinna mer.

Barn, du har älskat, men aldrig mer
skall du höra kärlekens röst.
Ditt hjärtas krafter som trötta barn,
vilka sitta på skolans bänk,
längta ut till frihet och lekar,
men ingen kallar dem mer.
De sitta som en kvarglömd postering,
ingen kallar dem mer.

Barn, den ende är gången
och med honom all kärlek och kärleks fröjd.
Han, som du älskat så, som om han lärt dig
att med vingar flyga i luftens rymd.
Han, som du älskat så, som om han skänkt dig
den enda säkra platsen i översvämmad by,
han är gången, han, som ensam förstod
öppna ditt hjärtas dörr.

Selma Lagerlöf:

Ensamhetens tankar 1: Där innerst i min ande

Där innerst i min ande bor en gnista;
att lyfta den i dagen blev mitt mål,
min levnads liv, mitt första och mitt sista.

Hon gled mig undan, tärde och förbrände.
Den lilla gnistan är min rikedom;
den lilla gnistan gör mitt livs elände.

Ensamhetens tankar 2: I enslighet

I enslighet försvinna mina år.
Jag rör min eld och pjollrar med min hund.
Jag saknar ej den dag, som gick i går,
men denna långt försvunna stund,
då samme tjänare, som krökt och grå
bär in min kvällsvard, gosse var
och jag ej född, och mor och far
i gräset lekte än som små.

Ensamhetens tankar 3: När genom rummet

När genom rummet fönsterkorsets skugga ligger
som skuggan av
det stränga korset på en grav,
det är ej bättre dar jag tigger;
jag minns de gåvor, som jag fick som liten pilt
- de många goda gåvor livet gav
och jag förspillt.

Ensamhetens tankar 4: Jag längtar hem

Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar var jag går
- men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarna där barn jag lekt.

Ensamhetens tankar 5: Var kväll jag jordar

Var kväll jag jordar mitt gamla jag 

och vaknar upp med ett annat. 

Väl hundra tankar begynna min dag. 

När jag somnar har ingen stannat. 

Bland nöjen och sorger vandrar jag kring 

och synes mig själv en gåta. 

Men lycklig den som för ingenting 

kan skratta som jag eller gråta!

V v Heidenstam:

Ensamhetens tankar 6: För några dagar

För några dagar gav mig slumpen lov 

att vakna upp ur sömn, att leva, att förnimma. 

Och när var livets bästa timma? 

När jag sov!

V v Heidenstam:

Ensamhetens tankar 7: Jag kom ibland

Jag kom ibland, hur mina år försvunno,
till ett fullkomligt tomt och utdött hus,
vars hundra fönster brunno
i solnedgångens ljus.
Jag öppnade, beklämd, och stängde
en rad av rum, där ingen klocka svängde
sin blanka pendel, ingen möbel fanns.
Först i det sista rummet hängde
på väggen i en vissnad krans
ett mörknat, halvt förstört porträtt:
en liten vacker svartklädd gumma
med mössan stärkt på gammalmodigt sätt.
Och denna kvinna på den stumma
och svarta duken har som barn jag sett
och hon har bett för mina dagars väl.
Och hennes bild var ensamt skonad än,
där allt förskingrats, ensamt den!
Det tomma huset var min själ!

Ensamhetens tankar 8: Du söker ryktbarhet

Du söker ryktbarhet; för mig jag tror
ett större väl så helt att glömmas
att ingen hör mitt namn, ej ens min mor.

Ensamhetens tankar 9: Nu ringer aftonsången

Nu ringer aftonsången.
Jag rider efter ro
över heden i solnedgången.
Sträck ut mitt svarta sto!
Hur nöjd jag ville med människor bo,
om lyda ej bleve vårt A och O.

Om jorden hade en enda mun
så stor, så svart, så rund som en brunn,
och ropade: "Lyd, eller smidas
skall du, min son, i järn och stock!"
Jag skulle knappast idas
att lyfta mitt ögonlock.

Om världens herre kvällsskyn red
och åskade: "Lyd!", jag svarade: "Bed!
Välj saktmodets språk och dämpa ditt ljud,
och kanske jag hör dina böner, Gud!"

Du, travare min,
jag längtar ej in
till kvava hemmets kakelugn.
Håll ut en timme, håll ut i tu!
och du köper mig du
två korta timmars lugn.

Ensamhetens tankar 10: Och hade jag en vän

Och hade jag en vän, en enda vän,
och denna enda slog ett värnlöst djur
och gav sin hand, som nyss med värmen ur
min själ jag tryckt och velat trycka än,

jag toge aldrig denna hand igen!

Och låg han sjuk, den vän, som nänts att slå
ett värnlöst djur, och låg han törstig då,
när vid hans säng jag satt den sista natten,
jag skulle råga glaset fullt med vatten
och dricka det i botten själv och gå.

Ensamhetens tankar 11: Jag satt en kväll

Jag satt en kväll i min port, då kom
en benrangelsman med en klocka
och bar en gulnad påse jord
på skaftet av sin spade.
Han ringde och sjöng. Han ringde och sjöng.
Min granne kom ut i ett lakan.

De gingo arm i arm, men jag
smög bakom och brände med pipan
ett hål i säcken, så jord rann ut.
Jag tänkte: blir endast dager,
då följer jag strimman av jord och får klart
min stackars grannes öde.

Och dager vart. Jag gick i sång
till mina gamla sysslor;
men allt vad om natten jag sett och tänkt
låg redan djupt i glömska.

Ensamhetens tankar 12: Jag snärjer i en snara

Jag snärjer i en snara,
var viss, du får mig kär!
Men just när du skall svara
dig själv en dag så här:

"Jag får väl ge den styggen
mitt hjärta som han tiggt",
då vänder jag dig ryggen
och gör en munter dikt.

Ensamhetens tankar 13: Varför till ro så brått?

Varför till ro så brått,
du som jag vill allt gott?
Följ mig en månskenstimma!
Kyrktorn och fönster glimma.

Fullmånen lyser klart.
Natten är snart förbi.
Stanna, min flicka! Snart
finnas ej heller vi.