att snava något fjät, att mörkna vissa stunder.
Allt ytterligt är ställt på gränsen av ett fel:
ju högre bergets spets, dess brantare därunder.
Känn faran, dödlige! av snillets himlalån.
Nyss Gud, nu åter mask, vad sänkte dig? – En svindel.
Den stora spänningskraft, som lyft dig, snillets son!
Vad är han? – Blott ett hår, blott tråden av en spindel.
Han, som sin ära stödd på tjugu sekler ser,
som högst bland skalderna i evigt lov regerar,
visst slumrar han ibland, vår goda far, Homer:
Horatii egna ord – förlåt, jag blott citerar.
Där näst, o Edens Skald! står du vid snillets tron –
men ... "Dödens avlelse av syndens hor med Satan!"
... men ... Himlens kanonad! ... Är detta skaldens ton?
Ej skrålet mera likt, av någon full på gatan?
Blev då förvillelsen allena skaldens lott?
– Är dårskap blott en frukt i Vitterhetens rike? –
Nej, Vishet, Vishet själv är stängd av krets och mått;
stig över, eller vik – och du är fäna'ns like.
Du, som av äpplets fall för stjärnan lagar fann,
som mätt kalkylens djup, och kluvit Ljusets stråle! –
Också red du en gång till Bedlam, store man!
från Apokalypsis uppå en musblack fåle.
Och du, som människan det stora budord skänkt:
att blott i tvivlets spår till sanningarna vandra!
Du glömmer det – och strax bland virvlar, oförtänkt,
du famlar yr och blind, som Mesmer, och vi andra.
Men fast man någon gång i Solen fläckar såg,
blir Månen likafullt, med sina fläckar, Måne.
Fast Newton själv en dag i andefeber låg,
blir Swedenborg ändå helt rätt och slätt – en fåne.
I, narrar utan smak, som Gudarasande
tron eder stora bli med stora skalders brister!
I, narrar utan vett i Vettenskaperne:
O Swedenborgare! O Rosencreutzare!
O Drömmars tydare! O Skatters sökare!
Nummer-punkterare, Magnetiserare,
Fysionom- Alchem- Caball- och Harmonister!
Er slutsats är förvänd. – En klok kan galen bli;
den snille är i ett, kan vurma i ett annat:
men tro at snillets höjd är höjd av raseri,
se däri, mina barn, bedran I er förbannat.
Förgäves sagt! – Nå väl, en genväg öppnas er:
Pope puckelryggig var, Homer och Milton blinda.
Att deras likar bli, gott folk! vad tarvas mer,
än sätta puckeln på, och ögonen förbinda.
Men lämnom skämtets udd! – För svagt dess vapen är,
när Lagen ropar hämnd och Religionen blöder;
när Samfundslugnet störs, och villan upprätt bär
mot sanningen den arm, som sveket hemligt stöder.
Då Skaldmö! rusta dig, då fatta mordets dolk
och slå den djärvas bröst, att ärret evigt bliver! –
Din känsla väckte dig att bli förnuftets tolk:
Gå, lyd med värdighet den kallelse det giver!
O Manhem! lika nämnt av gammalt mannavett,
som gammalt mannamod; o säg, var skall du hamna
ur dessa villors djup? – Ett år och ännu ett:
och Bälten skall med blygd ett vidsträckt dårhus famna.
Från dårskap är all last: all dygd av ljuset är.
Ett brott mot vettets bud är brott mot Majestätet,
mot Mänskans majestät, och dit, Regent! – ty lär,
där fanatismen går, går upproret i fjätet.
Förlåt mig sanningen, min Kung! – Förlåt den dygd,
som häver skaldens bröst, som lyfter fria själar,
som eldad för ditt lov skall se med lika blygd
din spira sträckas ut till dårar, som till trälar.
Men I, som bindelen på deras ögon lagt,
anförare! – vad är den lön I efterleten? –
Jag ser det – Ryktbarhet! allt lyder då din makt
och dåren, dåren själv vill nå odödligheten!
Välan, den väntar er. Oss väntar i dess famn
den lagerkrans som mig, den tistel som er kröner –
Hör det, o Eftervärld! Jag offrar deras namn
till åtlöje för dig, och dina söners söner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar