nått honom med all skräck, som outsagd
dväljs bakom blickens frostiga smaragd —
står, lutad mot sitt offer, Peleussonen.
Den varma jorden dricker blod, och månen
strör ljus på spåren av hans bittra bragd,
på hjälmlöst hårsvall och på skölden, lagd
som huvudgärd av brons åt amasonen.
Blek vakar hjälten hos den svärdsbetvungna
mannaförgörerskan, vars domnat lugna
gestalt nyss trotsigt skalv i stridens brand.
—
»O, Afrodite, fanns i gröna land
ej älskogsbädd att henne bättre hugna
än dödsvit ro på blodad frygisk sand!» —
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar