fast Spaniens vin i din hals du har hällt?
Du sitter som död under flygande skyar,
din tomma butelj du på vägkanten ställt.
Din ungdom är gången, din Gud haver gömt sej
och kvar är den herrn med två horn och en klöv -
du liknar en margran som torkar i täkten,
så rivande ful mellan klibbande löv.
O säj, var är kransen av konstgjorda rosor
du band dej i dagsljus och stigande sol?
Den dryck du bjöd ut åt all världen att svälja
förnekade du innan hanen gol.
Men Angelman, lyss till en vän som förstår dej,
när brusten, bedragen du smälter ditt rus,
allt medan all himmelen över din hjässa
står klar som kristall över byarnas hus!
För jordisk var flykten mot himlar som blåna
och låga av rosor och paradissång -
du sitter och snyftar när bittert det kvällas
i salar som fyllts av din visdom en gång.
Jag hört på vart råd, vart ord ur din strupa
likt brokiga fåglar mot salstaket flög.
Jag såg ock den rådlöses glans i ditt öga
när ömt din butelj som ett dibarn du sög.
Och snart ska din släkt hälla granris på backen
och gunga dej fram under gnolande trän.
Beskådad och fattig och tvättad och naken
du vinglar mot gnällande grindarna hän.
Det goda du gjort här i världen var ringa,
en säck full av väder du liknade mest.
Du multnar och spricker där bärarna vända,
sex fot under skorna på socknens präst.
Hur går dej, när en gång all himlarnas Herre
med världar till domssal och stjärnor till tron,
för gärningar gjorda mot arma och nakna
ska döma envar efter hans person?
Men kanske du hemligen knäböjt i natten
och skyggt bett den okände gälda din skuld?
Säj, skönjer du staden som icke har nätter,
där muren är jaspis och gatan av guld?
Då knäpper jag sakta en sång på fiolen
och dansar av fröjd på din jordröda mull,
jag sjunger, han är icke död, men han sover
och drömmer om kronor av törnen och gull.
Hans trasiga själ bliver tvättad i stjärnljus
till skäraste silke vid harpornas brus,
de bränna hans skam till en aska för vinden,
att ren han må vandra till Herrans hus.
D Andersson:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar