kronorna samman, som kind mot kind,
talar sakta med dämpad röst
tungsinta ord om frost och höst.
Ängslig jag hör deras tunga sus,
liksom ett barn som vid kvällseldens ljus
lyss på de vuxna, som sorgset fast lugnt
talar om allt som gör livet tungt,
lågmält, så barnet ej skall förstå
den sorg som det tids nog får lära ändå.
S Lindström (Tristan):
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar