Jätten och skolgossen

Jag vet en jätte i höga norden,

han ville sträcka sin arm kring jorden,
men någon håller hans makt tillbaka
och gäckar honom i sommarvaka:
Guds klara sol,
hon skrinner backe
på jättens nacke
och sätter sig på hans kungastol.

Om hösten mornas han ur sin dvala,
då vill han solen dess skämt betala,
då skickar han sina blanka isar,
köld, mörker, drivor och rök i spisar.
Med slikt gehäng
syns han dess värre
som världens herre;
men jätten, jätten, han är min dräng!

Jag spänner honom som häst för släde,
när isen ligger så slät som bräde,
jag remmar honom med stål på tassen,
han bygger broar, han drager lassen.
Av sockerkorn
åt mig han trollar
de bästa bollar
och murar fästen och reser torn.

Du barske kung över nordanvinden,
visst kan du nypa mig röd om kinden,
visst kan du jaga mig in i stugan
och sveda vingen på sommarflugan;
men med en sväng
är jag på skida
att kull dig rida;
ty, vinterjätte, du är min dräng!

Z Topelius: