sade tuppen till sin fina fru.
«Huru så, min egen söta du?»
«Hör du inte, hur han hotar illa,
hur han brakar till!» — «Ja, Herre Gud!
det ha vi för våra synder, gubbe!
Kom nu bort, och aldrig mera tubbe
du mig hit. Nej aldrig mot förbud
rör jag mer ett frö.» — Och nu ur trägårn
blev ett språng, ett flaxande åt fägårn.
«Höns! för er, för era synders skull,
ramlar fästet, falla sol och stjärnor!»
Så i fönstret log, av högmod full,
staren, filosof bland kycklinghjärnor.
Men i hast förändrades hans min,
då en åskvigg fräste ned i muren,
där han satt, betraktande naturen
på ett band av Encyclopedin.
Tyst och häpen kröp han in i buren
och det stulna sockret åt sin vän
papegojan smög igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar