som, allt mera förlängd, viste hur dagen förled.
Plötsligt for mig förbi en ryttare. Hästen var kolsvart;
men mot solen, som sjönk, blänkte hans bleka gestalt.
Häpen att känna igen benranglet med lian i handen,
hörde jag honom, med den vinkande, ropa: härnäst.
Måtte du ej, med missförstånd av det varnande ordet,
tänka från dag till dag: bättra mig vill jag härnäst.
Se på ditt timglas, märk, har ett sandkorn följer ett annat,
mellan härnäst och nu visa mig skillnaden där!
Nu är det tid, det säger dig nu den svängande pendeln:
nästa minut kanske hör du ej mera dess knäpp.
Nu, och så länge du nu kan säga, i dag och i morgon,
tänk på din skuld och den nåd, Herren dig bjuder ännu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar