oförsynt dess makt på allting rår.
Glest och grånat är grevinnans hår,
ingen minns, när greven hade vador,
chapeau bas han uppå pinnar går.
Bägges skuldror till förvandling lutar,
men hur kapprakt är ej deras mod!
Utom dräggen av en grevlig blod,
se två mumier uti granna klutar,
forna tiders murkna återstod.
Hör Hans Nåd med stora namn på tungan
utav fädrens stolta ättelängd,
geisten väldig; rösten, kvävd och stängd,
under synbart äventyr för lungan,
sorla jämt om deras bragders mängd.
Se dess makas varje blick befalla
slavisk vördnad för dess rang och börd,
skral och skröplig, än av flärden förd,
fordom uti robe de cour och gala
i ett hov förtorkad och försnörd.
Se, min vän, men ömka och beklaga
höga dårens usla ålderdom:
sista tanden skallrar i hans gom;
han ej livets ledsnad kan fördraga
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar