Nu sjunger marken under mina fötter
och lekfull vindil blåser i mitt hår,
där gnolande och sommaryr jag går
en väg med blekta barr och blanka rötter,
som solen full med gröna fläckar sår.
Mot skrovlig tallbark fågelnäbbar spika
och ludna bromsar brumma mig förbi.
Ur molnen skär en svalsvärms visselskri.
Jag själv är flygstark och jag ville skrika
mig hes av glädje för att jag är fri.
Det är så stort att jag får gå på jorden
ännu en sommar, full av doft och sken,
och bjudas in av varje dikesren
till smultronmiddag på de gröna borden
och sova ut på någon skuggig sten.
Så tackar jag min jord att jag får vara
vid liv, en människa, ett blod, ett jag,
ett hjärta, som kan slå med lätta slag
och låta sorgsna drömmerier fara
som moln i fjärran på en sommardag.
E Lindorm:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar