Jag är led intill döden vid mänskors skratt och tal,
jag vill fly till den stora öknens ro,
dit där ingen räknar sandens korn, där Herren har sin sal
och där sanden lämnar spår av hans sko.
Där bo inga tomma blickar, bara vilda ögons blänk
över vilda svarta vingar någon gång,
men är örat lyhört och har själen himlens skänk,
hör man änglarnas aftonklara sång.
Och min kropp skall lida hunger för att själen skall bli rik
- öknens ensamhet är lycka för en man,
vilkens tal skall bliva svärd, vilkens inre röst musik,
vilkens död en slocknad eld som heligt brann.
Men en gång när jag är trött och när mörk är jordens skrud
och jag ligger där trånsjuk och förskräckt,
skall det stora undret hända: jag skall tala själv till Gud
tills jag finner att morgonen har bräckt.
Och när solen har gått upp är jag född på nytt och rik
och går åter in i människornas land
och profeten lyfter undan ett förbannat mörkers flik
och har elden ifrån själen i sin hand.
Genom trånaden och tystnaden skall vägen gå till Gud,
endast ensamheten skapar fri av träl
och blott den som kan lyss till den stora öknens ljud
mäktar skänka sin kropp åt sin själ.
R Jändel:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar