från Satans tyranni,
från synd som vann,
från lagens bann,
från dödens skräck och helvetsbrand.
Min Goel tog på sej
den dom som låg på mej,
sej undergav
Guds viljas krav
till pina, död och grav.
Jag där Guds kärlek ser och tror,
den är så obegripligt stor,
så god
emot
en ond från topp till rot,
som ingenting var till behag,
förutom den förbjudna smak,
och som han fann
med håg och hand
i satans hårda band.
Jag ger mej Gud i våld,
och de i ormens sold
ska klart förstå
att jag vill gå
i friheten Gud lät mej få!
Det glädje ger och tröst
att följa Jesu röst,
att gå förbi
försåten fri,
mot himlens harmoni!
Den värld som här far efter vind
får aldrig mera ta mej blind
med sej,
o nej,
till gropen går jag ej!
Jag vet mej alltför dyrköpt för
att tro att synden lyckliggör,
jag fnyser åt
dess fröjd och ståt
- till himlen går min stråt.
Mitt hjärta i mej ler
när jag min grav beser.
Ej blomsteräng,
ej furstlig peng
kan bädda mej så ljuvlig säng.
Min död är färjeman
till livets fasta land,
Gud Sebaot
har där sitt slott,
och där är evigt gott!
Om vinden här går hårt emot
och späker mej från hår till fot
- all kur
känns sur
för människans natur
- den gör dock tränat, raskt och lätt
vart sinne som vill kämpa rätt,
ja, korset än
ger friheten
som är från himmelen!
H A Brorson:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar