Gengångaren

En Legend, nyare än den nyaste.

I en väldig friförsamling,
i de Phosphoristers kyrka,
till dödgrävare jag nämndes,
ty jag var rekommenderad
av Pehr Klockare, min svärfar.
Men satirens pestilentia
inbröt häftigt i vår socken.
Socknemän, som ena dagen
talte högst på sockenstämman,
dagen efter på paradsäng
lågo tysta såsom mörtar.
När en var sin syssla sköter,
går allt väl, evad oss möter.
Därför gick jag med min spade,
grävde gravar, djupa gravar;
ingen rast och ro jag hade.
Villigt redde jag i stoftet
husrum åt de Phosphorister.
Svärfars complexion var sådan,
att han lätt tog åt sig smittan.
Han gav från sig kyrkans nycklar,
ty han fann väl att de icke
dugde att uppläsa himmeln.
Och en grav jag honom grävde
djupare än alla andra.

Präktigt gravöl lät jag också
till Farsgubbens minne hållas.
Dannemän från Norr och Söder
pimplade och blevo sälle
utav nektarns glada gåva.
Illa dock han blivit jordfäst,
än en gång får jag begrava’n.
Kistan re’n han sparkat sönder,
mull han kastar upp i skyar
och med munnen under jorden
mull han tuggar, svär och grälar,
och om riktigt opp han kommer,
tänker han mig låta veta
vad mitt nya namn betyder.
Kära Svärfar, ligg dock stilla!
Passar det en död så väsnas?
Mull du kastar upp ur graven,
mig din måg direkt i synen
så att mina ögon svida.
Ack, snart börjar jag att gråta.
Ligg dock stilla, håll dig fredligt!
Låt det stackars gräset växa!
Sparka ej blåklockan sönder
som jag satte vid din urna!
Rider ”Fannen” dig, min svärfar?
Högt bedyrar jag min oskuld.
Ej därför jag honom ropat.
Kära svärfar, ligg då stilla!
Har jag efter dig ej kastat
eld och aska, då du utbars?
Stackars svärfar! På ditt samvet
har du något, då du icke
får, som andra, ro i graven.
Ack jag trodde på din fromhet!
Svärfar! När du tog dig före
till att spöka, ett du glömde.
När du mina bragder täljde,
hade du ej ett i minnet.
Fastän lat jag många nätter
byxlös sprang i Östanskogen,
vilket du så skönt besjunger.
(Högt var ämnet, stor var skalden).
Dock den sköna, fria, konsten
till att ringa, du mig lärde.
Har du själv med klockekläppen
bragt till ro de barska grannar;
skulle jag ej tysta munnen,
vore det på själva klockarn?
Därför, svärfar, trät ej längre!
Synda ej emot naturen,
som till fredlighet dig kallat.
Se, du går ej mer i skolan,
går ej mer i nya skolan, —
Varför stimmar du då, svärfar?
Har man ock självsvåldigt levat,
vilket ej med dig var fallet,
bör man höra opp i graven.
Svärfar! Hör då klockans toner
i de dödas regioner!
Var anständig! Var harmonisk!
Re’n jag fattar klockesträngen.
”Ljuvt och skönt nu klockan sjunger,
som en vän till säng hon följde.”
Bing Bong, Bing Bong, säger klockan.
Må du tiga i det tysta,
dina ben få ro i graven!
Zephyrus i blåa klockan
ringer även: ”Små lyktgubbar
uti barnsligt fjäs” vid graven
glättigt dansa, till ett tecken
att min Svärfar varit barnslig;
barn på nytt på ålderdomen.

Vitalis (E Sjöberg):