När dagen gryr,min längtan blott sig öker;
när dagen flyr, jag än ej honom finner,
fast hjärtat brinner.
Jag ser hans spår, varhelst en kraft sig röjer,
en blomma doftar och ett ax sig böjer;
uti den suck jag drar, den luft jag andas,
hans kärlek blandas.
Jag hör hans röst, där sommarvinden susar,
där lunden sjunger och där floden brusar;
jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala
och mig hugsvala.
Likväl ett töcken mig från honom stänger:
min bön men ej min blick till honom tränger.
Ack, såge jag hans anlet’ och mig slöte
intill hans sköte!
Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara!
O ljusets, fridens, salighetens källa,
när skall för mig din rena våg uppvälla?
Vem förer mig till dina friska flöden?
Den stilla döden.
Var tröst, min ande, hoppas, bed, försaka!
Dig vännen vinkar: du skall se och smaka,
hur ljuv han är, och sjunka i hans armar,
som sig förbarmar.
Snart till den strand, där böljor sig ej häva,
lik arkens trötta duva skall du sväva;
till herdens famn lik rädda lammet ila
och där få vila.
J O Wallin:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar