jag är ej ämnad vorden,
ej blott en mask till jorden böjd
och genast gömd i jorden.
Till dig, o Gud, jag skådar opp,
till dig på tankens vingar
jag mig uppsvingar
och, full av saligt hopp,
dig känslans offer bringar.
För mig din vishet, nåd och makt
har uppenbarad blivit.
I blommans skrud, i stjärnans prakt
för mig ditt namn du skrivit.
En värld, av dig beredd och prydd,
för mig med tusen munnar,
Gud, dig förkunnar,
som liv och fröjd och skydd
åt alla väsen unnar.
Dock ställde du ej målet här,
vartill mitt hjärta strävar.
Mitt aldrig vilande begär
mot andra rymder svävar.
En liten tid, vid jorden fäst,
min själ för himlen övas,
uppfostras, prövas:
du känner medlen bäst,
som för mitt väl behövas.
Jag har nu till min ledning fått
ett samvete, som säger
vad inför dig är rätt och gott,
vad evigt värde äger.
I helig lydnad för dess bud
jag söka vill mitt bästa
och from befästa
mitt hopp till dig, o Gud,
med kärlek till min nästa.
Så går jag stilla och förnöjd
mot obekanta dagar
och tror, att du i sorg och fröjd
till målet mig ledsagar.
När jag min vallfart lyktat har,
min själ i dina händer
jag glad uppsänder.
Din Andes fläkt hon var,
till dig hon återvänder.
J O Wallin:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar