vilken lik ängslan nog tör äga övergång.
Morgonen bräcker lätt, i samma stund det skymmer.
Bäst som vårt solsken dog - det sken vid fågelsång.
Just som jag kved "Jag dör",
drömmande jag mig rör,
svävande fram på ängar.
Strängar i vindstråk jag hör.
Liknar ej faran då - trots skrämsels vita lakan -
mildaste skymningsblund i juninattens gång?
Väl råder natt - men så som sker vid sommarvakan.
Bida en ringa stund - och morgon slår sin sång!
Svimning på huvudgärd,
väckning vid luftig färd.
Långande längtan bara.
Klara och strålande värld!
Trodde min broder rätt är ständig sanningsglöden,
varar min ömma dröm - en evig fjäril lik.
Stormig på många sätt - men god är mörka döden,
liknar en kolsvart ström, som för till grönskad vik.
Just som mitt hjärtas slag
domnar, förnimmer jag
friskhets och lyckas bölja
skölja i rodnande dag.
B Sjöberg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar