Vårmåne

Det står en måne över byataken
och ser försmädlig och finurlig ut.
Han vet så säkert, att jag ligger vaken,
och tänker vakta mig till nattens slut.
Väl hör jag fjärran, hur en trast förkunnar,
att det är slut på dagens jäkt och spring,
men kroppen vrider sig och hjärtat grunnar
på tusen ting.

Jag vill stå upp och strö min längtans tankar
som frömjölskorn för sunnanvindens svep.
Det hettar i min kropp och hjärtat bankar,
och mina lakan sno sig liksom rep.
Var lugn, du måne, som i mörkret väntar
och bleknar först, när det blir ljusan dag,
om trappan knarrar och om dörren gläntar,
då är det jag.

Jag hör ett dödsur djupt i väggens timmer:
Statt upp, min son, i natt är natten din.
Så vill jag möta månens bleka skimmer
och känna luftens svalka mot mitt skinn.
Långt borta fläkta dalens vindar ljumma,
och bakom mig slår dörren hårt igen,
men på ett fjärran fönster vill jag trumma:
Statt upp, min vän!